Befriande samtal med Harriet Andersson

Från hela världens favorit-sommarflicka i Sommaren med Monika till döende, cancersjuk kvinna i Viskningar och rop. Harriet Andersson har gjort sitt till för att sätta Sverige och Ingmar Bergman på den cineastiska världskartan. Just därför är det så sanslöst befriande att hon, när hon i Jan Lumholdts intervjubok, får tala med egna ord så helt struntar i att vara högtravande eller vördnadsfull.
    Harriet Andersson, som i helsike heller inte blev upptäckt av Bergman, har levt ett alldeles eget liv. På egna villkor. Utan att göra sig märkvärdig men också utan krusa. Det är spännande att följa samtalets vindlingar i dialogen mellan Lumholdt och Andersson. Filmskribenten vill ha djuplodande analyser av filmskådespeleriets metoder, den stora skådespelerskan svarar: ”Säger de ’Tystnad’ så är man tyst. Säger de ’Börja’ så börjar man. Det är ingenting att tjafsa om.
    Harriet Andersson har valt en livsstrategi som inbegriper både rak rygg och en klackspark. En livshållning som fört henne helskinnad både genom personliga tragedier: misslyckade äktenskap, flera missfall, en uppslitande vårdnadstvist, och yrkesmässiga misslyckanden. Hon har också, framgår det i intervjuerna, fört sin egen lilla kamp för lika rättigheter för sig själv som kvinna. Tagit för sig av män på det sätt som män alltid tagit för sig av kvinnor, utan att skämmas.
    Med boken om Harriet Andersson skrivs också ett stycke svensk filmhistoria. Det är fascinerande att få inblick i vilken väldigt liten och incestuös värld filmbranschen var på 50-, 60- och 70-talen. Det ger ett slags bakgrund till varför det fortfarande ser ut så att några få regissörer år efter år kammar hem de stora förhandsstöden, oavsett vilken kvalitet deras senaste filmer hållit.