Så har familjen samlats igen – mamma Else (Sara Wikström), syster Helene (Lena Birgitta Nilsson), lillebror Michael (Göran Gillinger) och storebror Christian (Erik Ståhlberg) med frun Pia (Sanna Hultman). Tillkommit har Michaels nya fru Sofie (Emmeli Johansson Stjärnfeldt)och Henning, hans son (Petter Lindgren/Alvar Grimberg/Gunnar Byström Börjesson). Också kocken Kim (Kim Lantz) är åter. Familjefadern Helge är död. Det är dags för en annan sorts fest.
Delar av scenen är täckt med byggplast. Renovering pågår. Man försöker snygga till den gamla brottsplatsen. Brottsplatsen? Föregångpjäsen Festen utspelar sig i samma hus, men under Helges sextioårsfest, då äldste sonen Christian håller ett tal, där han avslöjar att fadern förgripit sig på Christian och hans syster. Patriarken avslöjas som pedofil.
Måste man ha sett Festen för att ha utbyte av Begravelsen? Eller är Begravelsen ett smart återbruk, en fördjupning som inte ställer krav på förkunskap? Jag tror det. Att pjäsen speglar sig i föregångaren gör den möjligen mindre originell. Men det viktigaste är att den är lika aktuell.
Begravelsen handlar om övergrepp och rundgång. Om hur gärningsmän ofta är offer. Och om hur de övrigas tystnad kan skada. Motsatser är en del av gestaltningen. Som ljuset – varmt på familjen, kallt på Helge och Christian. Som kostymen – Helges spöke (Iwar Wiklander) i vitt och de övriga svartklädda.
Fruktlösa renoveringsförsök av gamla fasader är ett annat spår. Där är de splittrade syskonen som försöker bli en vanlig familj och ses till jul och påsk. Där finns Pias försök att återuppfinna sitt och Christians samliv med nya underkläder. Där finns Michaels nya liv, där han håller ilskan borta och ”dricker te varje morgon”. Där finns Christian som avslöjat en stor hemlighet, men själv döljer en lika stor.
Som en rötskada bakom byggplasten finns hela tiden gengångaren Helge. Märkligt varm och gamängaktig dominerar han skeendena även när han inte är där. Iwar Wiklander är alldeles självklar som den in i döden njutande patriarken. Erik Ståhlbergs Christian, som kämpar, spricker och rämnar utgör tillsammans med Helge pjäsens centrum. I ett mycket bra realistiskt spel visar resten av ensemblen den förljugna välputsade fasaden och mörkret innanför.
Realismen blandas med drömscener, som när Christian plötsligt ser sin döde far titta tillbaks i spegeln. De dansar en drucken dans, panna mot panna i ett smärtsamt förbund. Helge säger ”allt går igen” och ”mitt blod rinner i dina ådror”. Förtrollningen bryts, begravningsfesten fortgår, spriten flödar, lögnerna byggs allt starkare och under ett strömavbrott utsätts Henning för ett övergrepp.
Till slut rivs byggplasten ner, maskerna faller. Offret Christian avslöjas som gärningsman. Helge får rätt – allt går igen. Om det är en förklaring vet jag inte. Det sker i pjäsen. Begravelsen synliggör hur vi begraver det som är svårt att tala om och väcker därigenom en vilja till samtal. Därför erbjuder Folkteatern, i samarbete med Bris, samtalstillfällen efter ett antal föreställningar under våren.
Loading ...
