Hej. Jag heter Robert Wilson. Jag är en känd regissör. Jag har nu intagit den unga flickan Anna Novovics kropp. Lite som i Exorcisten.
Det är inte första gången jag intar folks kroppar. I vintras var jag inne i Bryan Adams. Det var inte så kul. Men för två månader sen var jag inne i en svensk regissör som heter Thorsten Flinck. Det var grejer det.
Ja, ja, Nu tillbaka till Anna. Jag sitter i en lägenhet i Köpenhamn. Det är en mycket liten lägenhet, men jag väljer att beskriva den som charmig och arty. Jag kommer ihåg hur det var när jag var i hennes ålder. Man rökte gräs och utforskade sin (och andras) sexualitet. Men det verkar som om Anna lever en annan typ av liv. Jag kan inte hitta några droger alls, bara lite Ipren. Thorstens livsstil var en helt annan. Att vara inne i Thorsten var en odyssé in i ens frodigt vinröda undermedvetna. Varje dag var en utmaning. Carpe Diem var liksom mitt motto under den tiden. Tack Thorsten.
Jag kollar igenom Annas anteckningsbok. Hon gör Medea på skolan och jag måste säga att hennes tankar omkring det hela inte verkar särskilt lovande. Ordbajseri och små klistermärken i en intetsägande kombination. Blä. Men jag försöker desperat påminna mig själv om att hon är elev. Bara en elev. Bara en elev. Svårt.
Jag känner mig rastlös och går ner till Hugos, den lokala bodegan där hon spelar biljard ibland. Det luktar kiss och fimp. Försöker beställa en Pastis, men det känner de naturligtvis inte till, så jag tar en kopp silverté i stället. Utan mjölk och socker. En grupp högljudda män sitter och fläker ut sig vid ett bord. De har fotbollströjor och lite för tajta khakifärgade shorts. De rosa prinskorvs-formade benen är täckta av vitt hår. Danskarna är inte ett vackert folk. Inavel peut-être?
De kör något slags öl-race och skrålar ”flaaaaaj on de viiiiings ov laaaaaaav” så att dart-tavlan lossnar från väggen. Flaskorna i baren åker i golvet en efter en och det faller ned murbruk i mitt hår. De har börjat hoppa upp och ner nu. ”Flaaaaj bejbi flaaaaj”. Golvet skakar och jag flyr för mitt liv från detta danska inferno.
Jag kommer hem och bläddrar i Annas almanacka och upptäcker till min fasa att genrepet på Medea börjar om en halvtimme. Kastar mig in i en taxi för att se vad det är hon har åstadkommit.
Två timmar senare står jag och hyperventilerar på toaletten. Det var den värsta smörjan jag någonsin har sett. Jag måste göra något för att rädda denna arma flickas karriär. Och det ögonaböj. Jag tar ett djupt andetag och går in i logen och där sitter alla skådespelarna och glufsar i sig röd pølse. Stanken får mig kräkfärdig. Jag ger dem the silent-treatment i säkert tio minuter (mitt personliga rekord!) och de slutar äta en efter en.
Jag släpar in dem på scenen och gör om hela skiten. De skriker och klagar och försöker hitta telefonnumret till facket, men jag penetrerar dem med min laserblick och till sist får jag igenom min vilja. Jag säger tack för idag och de rusar tillbaka till sina korvar.
Jag lämnar Statens Teaterskole och promenerar bort mot horisonten. Aldrig mer ska jag sätta min fot på det stället. Aldrig mer. Blä.
En doft får mig att stanna upp. En doft som på ett kick förflyttar mig 30 år tillbaka i tiden. Tiden där det som gällde var: Ponchos, Kamasutra, långa skägg och……grääääs!!! Jag går in genom grinden till FRISTADEN CHRISTIANIA och min gångstil förändras långsamt, jag liksom glider fram. Typ som Kevin Spacey i slutet av Usual Suspects.
Jag har kommit hem.
Jag slår mig ned vid några svenskar med dreads och röker lite med dem. Vi snackar om Öresundsbron och vegetariska korvar och livets mening i största allmänhet. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka att det var trevligt att prata med nån som inte hade kammat håret, men det här är mer än trevligt. Det här är definitionen av quality-time.
Jag ska aldrig mer hålla på med konst. Konsten är död. Ja det är den.
En grönländsk karl med hatt och hund kommer fram till mig och säger att han har saknat mig. Jag känner inte omedelbart igen honom, men nånstans ringer en klocka. Han har fina ögon. Och hunden är så hiiiiimla gullig.
Han tar min hand och leder mig in i ett stort hus. ”Grönländarhuset” står det. Det är som en stor sovsal. Det är mörkt och fuktigt. Folk sitter och pratar och röker och dricker. Så himla genuint och gemytligt!
Jag har kommit hem.
Den grönländske karlen öppnar en öl åt mig och pussar mig på munnen. Hunden tittar på mig med variga ögon. Folk ler mot mig. Någon börjar fläta mitt hår. Jag somnar till, trygg som ett litet barn.
Vaknar upp av att jag är kissnödig och någon visar mig vägen till torrdasset som ligger på Pusher Street. Jag längtar inte längre efter Watermill. Torrdass fungerar alldeles utmärkt faktiskt. Det är nästan lite skönare att kissa på torrdass på min egenhändigt designade vattenklosett! Närmare naturen på nåt sätt. Jag hör plötsligt några bekanta röster.
”Det var sååå pinsamt.”
Två regielever från skolan står utanför torrdasset. De pratar om Medea. Jag slutar kissa och pressar örat mot träväggen.
”Jag vet, det skulle vara ’avskalat’ och ’enkelt’, men det var bara platt.”
”Ja, platt och pissigt. Tråkigt och ytligt.”
”Pretentiöst och kvasi.”
Jag börjar bli sur. Hur kan de säga så om MIN föreställning. Vilka tror dom att dom är egentligen?? Mig, eller?
”Det var helt tydligt värsta Wilson-ripoffen.”
”Man har lust att gå fram till henne och bara säga: ’hallå, du är faktiskt inte Robert Wilson, du är faktiskt bara Anna Novovic’. ”
Nu får det fan vara nog! Jag slår upp dörren, skiter i att underbyxorna hänger vid anklarna. Nöden har ingen lag.
Jag tar i så mycket jag kan och skriker så att det hörs över hela Öresundsregionen:
”MEN JAG ÄR ROBERT WILSON!!!!!!!!”
De vänder sig om och skakar på huvudet.
”Det stämmer, nu har hon blivit helt galen. Skicka tillbaka henne till Sverige, det är vad jag säger.”
”Hon har ändå aldrig helt anpassat sig till det danska samhället. Ska vi ringa efter ambulans, vad tycker du?”
Den andre skrattar till.
”Nej, jag tror att hon har hittat någon som tar hand om henne.”
Den grönlänske mannen drar upp mina byxor och leder in mig i huset igen. De jävla idioterna, snacka skit om min föreställning så där. Hunden med de variga ögonen slickar bort tårarna från mina kinder. Någon spelar ”Bridge over troubled water” på gitarr.
Aldrig mer tillbaka till samhället.
Aldrig mer konst.
Stanna här i Annas kropp.
Stanna här i Fristaden.
För alltid.
Farväl
Farväl
farväl
farväl
Loading ...
