Det har knappast undgått någon att den, under flera årtionden extremt hyllade, så kallade barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren, nu bryskt knuffats ner från sin piedestal. Detta sedan en av döttrarna, Felicia Feldt, utkom med en roman vilken kör ihop fiktion och självbiografi till en mix som rubrikhungriga media lystet surplar i sig.
Felicia Feldts bok är för övrigt bara en i den långa raden vittnesmål från numera vuxna barn till offentliga personer. Nedstörtade helgon är förstås alltid något särskilt sensationellt kittlande. Kanske är det också därför Felicia förvann nu, så snart efter utgivningen, dramatiserats och framförs som enkvinnsteater på Stadsteaterns Bryggan.
På en annan av teaterns scener kan vi nu dessutom ta del av Kvällarna med Kerstin (läs Nummers recension här), ett möte med den åldrade författaren Kerstin Thorvall. Också här en känd kulturperson i fokus. Kerstin Thorvall var dock, till skillnad mot vad Anna Wahlgren ville ge sken av, aldrig någon idealmoder varken i egna eller i andras ögon.
I Karin Thunbergs dramatisering av Felicia försvann möter vi två, ja på sätt och vis tre, kvinnor. Felicia själv både som liten flicka och som vuxen kvinna. Vi träffar också, om än indirekt, modern Anna Wahlgren, sedd med Felicias blick.
Det är inte tu tal om annat än att det är berörande att bevittna hur Sofi Helledays Felicia kommunicera hela sin längtan, sitt hat, sin förtvivlan och övergivenhet i upplevelsen av att faktiskt var så övergiven. Spelet går rätt in och är självlysande, skört och starkt på samma gång.
”Du är inte värd mina hemligheter” viskar Felicia sedan hon anförtrott mor sin första sexuella erfarenhet och då inte, vilket väl vore en mänsklig modersreaktion, får en varm kram utan bestraffas med utegångsförbud och örfil.
Sofi Helleday gör en fantastiskt insiktsfull, hudnära och, mitt i sårbarheten, vild och fri gestaltning. Framför en fond där amatörfilmer från barndomslandet rullar på, låter hon uppväxtens plågor och, jo sådana fanns, glädjor strila som regn genom minnena. Karin Thunbergs dramatisering lyfter flickans inre monolog högt över bokens mer kronologiska berättande. Den lilla flickans upplevelser av orättvisor och övergivenhet klipps ihop med tonåringens växande revoltkänsla, flaschbacks från moderns supande, familjens eviga flyttande – vi är en flock och behöver inget annat än varandra – alla män som kom och gick, antydningarna om övergrepp och psykisk terror liksom den falskt välkammade och leende fasaden utåt. ”Felicia! Nu vill jag se en glad flicka!”
I Gunilla Röörs rakryggat modiga regi formulerar Sofi Helleday individens rätt till sin egen historia. Men inte bara det, var och en har också rätt till kärlek, trygghet och respekt. Vad som berättas på Stadsteaterns lilla fina scen Bryggan är en angelägenhet. Men, och det är här det hela krånglar till sig för mig, vad är det som säger att detta – berättelsen om hur mycket skit som kan gömma sig bakom eleganta fasader och officiella sanningar – blir ett verkligt ställningstagande för barnet?
Själv tycker jag att grävandet i Anna Wahlgrens tillkortakommanden skymmer något av vad som förmedlas på scenen. Allt som här påstås må vara hur sant som helst, jag betvivlar det inte alls, men finns det inte en risk att de olika kändisskapen i berättelsen blir viktigare än själva barnperspektivet? Att detta ”vi vet minsann vilka det handlar om” överskuggar kärnan i något som skulle kunna generaliseras och göras till något mycket mer än ett enskilt vittnesmål?