Orkestern och kören framför Johann Sebastian Bachs verk från 1727. På en filmduk bakom dem visas människor som berättar minnen ur sitt liv eller närbilder på händer som skriver bekännelser på vita papper. Det handlar om ensamheten på ett hotellrum, ofrivillig barnlöshet eller skuldkänslor över den dåliga kontakten med barnen. Det går inte riktigt att kalla detta en operaföreställning, snarare en dramatiserad körkonsert.
Även musiken är uppdaterad och det svänger rejält om orkestern Rebaroque. Flera av solopartierna sjungs av vokalgruppen The Real Group. Bachs melodier fungerar förvånansvärt bra för de jazziga rösterna. Men liksom i den upp-poppade versionen av L’Orfeo på Värmlandsoperan blir det till slut alltför platt. Det raka, lite flöjtiga sångsättet ger inte så mycket utrymme för dramatik. När Janna Vettergren äntligen öppnar munnen märker jag hur mycket jag saknat den klassiska sången. Hennes skolade röst har helt andra möjligheter att variera klang och djup.
Hur fungerar då Bach blandat med bekännelse-tv? Ja, Folkoperan och Joshua Sofaer har helt klart gett Matteuspassionen en ny aktualitet. Det är beundransvärt att ta ett så nytt och modigt grepp på detta verk, som annars blivit något av en rutinmässig stapelvara i många kyrkor till påsken. Men konceptet räcker inte hela vägen fram, utan stannar vid en intressant research.
Folkoperans tidigare succéföreställning Carmina Burana använde sig av ett liknande grepp, men där blandades det dokumentära och det skrivna på ett mera organiskt sätt. I sina sämsta stunder blir Matteuspassionen inte alls någon passion utan mera en power-point-presentation. Men det är en mycket uppfriskande och tankeväckande sådan, och alla som är intresserade av hur man kan förnya klassisk musik borde ta sig till Folkoperan i vår.