Bengt Ohlsson om Lasermannen

Gellert Tamas dokumentära roman Lasermannen kom ut 2003 och blev en bästsäljare. Berättelsen om den man som i början på 90-talet sköt mörkhyade med ett lasergevär är en bok om en psykopat, men också om en tid då främlingsfientligheten växt sig stark och Ny demokrati tog plats i Riksdagen.
   Bengt Ohlsson har i sin pjäs, som får premiär på Göteborgs stadsteaters studioscen 9 september, valt att frångå det dokumentära och istället utnyttja teaterns möjligheter till illusion.
   – Jag kände ganska tidigt att jag inte kunde gå vidare på det rena sätt boken är skriven på, säger han. I det avseendet är den svår att toppa. Min pjäs är mer åt drömspelshållet.

Ur syndabockarnas perspektiv
Två, tre gånger läste Bengt Ohlsson boken innan han gick igång med sin dramatisering. Vid varje läsning märkte han att han blev på krigsstigen mot någonting. Ibland mot Bert Karlsson och Ian Wachtmeister – företrädarna för Ny demokrati, ibland mot den dumma psykvården som inte fungerade, ibland mot den hårdhänta mamman. Men i pjäsen vänder han på perspektiven och låter syndabockarna komma till tals. Två karaktärer agerar förhörsledare, kallar in olika personer och försöker genom sina frågor få klarhet i hur det kunde gå som det gick, en form som på papperet låter ganska torr och konform.
   – Men så fort det stelnar till har jag brutit upp det. Då släpper de teatern och börjar hålla på med teaterport, mjuka upp, kasta riskuddar till varandra och sånt där som skådisar håller på med. Det är nästan som att jag har velat förstöra mitt eget arbete och göra det maximalt svårt för den stackars regissören och för skådespelarna.

Bengt Ohlsson är van vid perspektivförskjutningar. I romanen Gregorius vände han på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och berättade den ur pastor Gregorius synvinkel på ett sätt värdigt ett Augustpris. I Lasermannen ger han röst åt bland annat en mamma som misshandlar sin son och åt människor med rasistiska programförklaringar. Hur pass mycket måste han som dramatiker sympatisera med sina rollfigurer?
   – Jag behöver inte påminna mig själv om att solidarisera med mina gestalter. Det kommer automatiskt. Jag förstår inte hur man skulle bära sig åt för att skriva en replik åt någon och tänka: Åh, vad dumt han sa, eller hör vilket ihåligt försvar hon ger åt sina brister som mamma.
   Ett bra exempel, tycker Bengt Ohlsson, är när han låter Ian Wachtmeister bli utfrågad.
   – Han är oroväckande sympatisk i min föreställning. Jag tyckte jättemycket om honom när jag skrev manus. Bland annat säger han: ”Varför har alla så bråttom att komma skramlande med godsvagnar till Auschwitz när vi kommer med vårt program? Tänk om det bara är så att vi vill bromsa in den mångkulturella utvecklingen litet grann. Varför är det så farligt?” Jag kan inte säga att jag håller med honom, för jag har inget behov av att bromsa in någon mångkulturell utveckling, men jag känner verkligen i hela kroppen att det ligger något i vad han säger.

Psykopaten i oss alla
Bengt Ohlsson dricker kaffe och äter smörgås med skagenröra på ett utefik vid Skanstull på Södermalm i Stockholm – det Söder han ofta rapporterat från i sina träffsäkra På stan-krönikor i Dagens Nyheter. Tematiken i hans böcker och pjäser är fjärran spalternas ironiserande över vardagstrivialiteter. I flera verk har han skildrat våldet – såväl det inåtvända som det explicita. Han har, också för Göteborgs stadsteater, skrivit en pjäs om mordet på John Hron i Kode (2000) och romanen Den där lilla stunden av närhet (1994) handlar om en våldtäktsman. Det är sällan han tycker det är svårt att ta till sig andras åsikter och gestalta dem i sina böcker och pjäser. Han har funderat över om det beror på att han är grumlig som människa.
   – Om jag skriver om en fascist får jag väl på något sätt reta de fascistiska strängarna i mig – för det är klart att de finns. En del författare kanske är tvungna att ta syra för att försätta sig i ett sånt tillstånd, men då är det nog personer som är ideologiskt klarare och renare än vad jag är.
   Menar han då att det även i Lasermannens åsikter och handlingar går att hitta en botten i honom själv?

– O, ja. Även om det är främmande för mig att börja skjuta folk kan jag känna att det finns drag. Psykopatiska drag finns i oss alla. Då menar jag att man väljer att bortse från skador eller lidande som man tillfogar någon annan människa för att man inbillar sig att det blir bättre längre fram. Vare sig man förskingrar, förtalar eller bedrar någon. Lasermannens ilska handlar om att han känner sig värst utsatt. Väldigt många människor tror jag urskuldar sitt svartjobbande, sitt spritsmugglande eller sin vardagsotrevlighet med att det är mest synd om dem själva.

Komplexitetens arena
Att ge röst åt, att försöka finna förståelse för syndabockarna är förstås inte okontroversiellt. Till och med Gellert Tamas reagerade mot hur Bengt Ohlssons beskrev Ian Wachtmeister i sin pjäs. ”Så klok som han framställs här är han inte” var hans kommentar till dramatikern.
   Frågan är om det finns en fara med vår strävan efter förståelse och insikt i det mest komplicerade mänskliga psyke? Finns det en gräns för vad man kan låta någon säga från en teaterscen? Frågor som dessa hamnade riktigt i hetluften för några år sen i och med Lars Noréns häftigt kritiserade uppsättning av 7:3, där två av de medverkande öppet redovisade sina nazistiska sympatier från scenen.
   – Visst går det att gå för långt, säger Bengt Ohlsson. Anta att jag hade skrivit en pjäs och folk går därifrån med känslan av att Lasermannen gav offren vad de förtjänade. Då har jag ju gått för långt.
   – Men anta att Norén hade som ett mål med 7:3 att skildra det sug som nazismen som ideologi hade på Reine Brynolfsson eller hans alter ego (Lars Norén själv, reds anm). Det kan jag tycka är en jätteviktig uppgift. Om man som författare känner att någonting inte har blivit riktigt utforskat så finns det all anledning att göra det. Vår uppgift som dramatiker är att skildra komplexiteten hos människan och i samhället. Förenklingarna har sin arena.