Jag är otroligt sportintresserad. Därför har den gångna sommaren varit en ren fröjd. Först EM i fotboll på plats i Grekland när hela Parga vrålade rätt ut när dom avgjorde på nick. Och så OS där Holm var som bäst när det gällde och tog i sista försöket och vann guld. Och så World Cup i ishockey där Sverige i och för sig var som vanligt när det kom till kritan: sämst när det gäller… Och nu fotbollsallsvenskan. Och ishockeyn har börjat med lockoutade proffs på hemmaplan. Och Champions League har precis satt igång. Listan på höjdpunkter kan göras hur lång som helst.
Gemensamt för ovanstående är att det är elitidrott på absolut högsta nivå, något som ger inte bara mig, utan stora delar av svenska folket kalla kårar parat med blossande kinder av upphetsning. Rock´n´roll!!
Hur blir då reaktionen om jag tänker på en annan elit, nämligen kultureliten? Tja, en förströdd ryckning på axeln.
– Jaså du, vann hon Nobelpriset. Vad sa du? Vinner man inte Nobelpriset, får man det? Ja, det spelar egentligen ingen roll. Jag hade ändå aldrig hört talas om henne. Det hade inte så många andra heller gjort? Nej, det ante mig…
– Ska DEN pjäsen upp på Dramatens Stora Scen. Skriven av en tysk munk på 1200-talet om celibatets förtjänster i en värld fylld av nationalistisk dialektik. Intressant. Den måste jag skaffa biljetter till… Är den på blankvers. Kul!
Varför infinner sig inte glansiga ögon av förväntan när ridån går upp eller när Horace gläntar på dörren till litteraturens VM-final.
Varför gör dom det när Peter Forsberg gör entré i Kempehallen?
Svaret är tyvärr väldigt enkelt. Foppa lirar för folket. Horace gör piruetter för ett fåtal. För dom som förstår något! För eliten!! För kultureliten!!!
För några år sedan, då jag fortfarande jobbade kvar på Kungliga Dramatiska Teatern, hade vi ett seminarium om Teaterns roll i samhället, eller något liknande. Margot Wallström stod då på Stora Scenen och var torr i munnen och förklarade att det alltid är väldigt nervöst att stå i marmorfoajén i väntan på en föreställning eftersom man aldrig riktigt vet om man har tagit på sig rätt kläder. Och borde jag inte ha gått till frissan istället för att bara föna håret? Så skrattade hon till lite generat. En minister i en svensk regering!?
En minister i en svensk regering känner sig alltså obekväm på Sveriges Nationalscen. Den scen som ska vara en spjutspets i den kultur som vi alla betalar för genom våra skattsedlar…
Skulle Margot Wallström känna sig lika bortkommen på ett derby i Globen, ishockeyns nationalarena, mellan AIK och Djurgården? Självklart inte!
Varför är det så? Därför att kulturens elit vill vara selektiv, man vill välja ut och vara utvald, vara lite förmer. Det vill inte sporten…
När jag gjorde monolog av Jan Guillous bok Ondskan hade jag som idé att jag skulle stå i dörren och säga ”Tjenare!” till dom som skulle se föreställningen. Jag har nämligen den naiva inställningen att jag vill berätta något tillsammans med ett antal människor, inte för ett anonymt auditorium. Detta väckte lite olika reaktioner. Genomgående var dock en klang av besvikelse över att jag inte satt i ett hörn någonstans och koncentrerade mig, försökte hitta en botten i min själ som jag sen skulle transformera till konstfärdiga uttryck. På direkt förfrågan brukade jag skoja till det och säga att jag inte var i besittning av något inre liv. Alltså hade jag ingenting att söka efter. Vissa lade då huvudet på sned och gav uttryck för djup medkänsla. Andra trodde att jag var, som dom sa, biljettkillen.
– Hörrudu, var ska jag sitta? Var vänlig att visa mig till min plats.
När dom sedan förstod att jag var AKTÖREN, uppstod djup genans.
Jag kunde aldrig förlika mig med att jag som skådespelare hade större mänskligt värde än en biljettvaktmästare. Jag kunde aldrig förlika mig med att jag tillhörde en elit, en kulturelit som förstod något som det stora flertalet av befolkningen inte hade en aning om.
Djurgården Hockey åker ibland ut till barncancerkliniker och säger hej och håller ett barn utan hår i handen. Det gör aldrig Svenska Akademien! Det är man för fin för.
Kultureliten skriver gärna en diktsamling om psykosens irrgångar, men håller däremot aldrig om en 14-årig flicka på en psykiatrisk klinik som försökt ta livet av sig.
När Peter Birro skrev ett öppet brev om det förskräckliga i att Richard Hobert skulle regissera hans epos om Strindberg gjorde han ett gigantiskt självmål som han aldrig kommer att hämta sig ifrån. Denne självutnämnde uttolkare av arbetarklassens och förortens underklass visade sig vara som vilken skolgårdsmobbare som helst. Problemet var nämligen att Hobert inte var tillräckligt mycket ELIT för Birros bidrag till lösning av världens alla gåtor. Hade en nyutexaminerad från DI som inte tvättat håret på veckor fått erbjudandet hade det varit helt okey. Om han sen inte visste vad som var fram och bak på en kamera, hade varit av underordnad betydelse. Han hade ju varit tredje regiassistent åt Lukas Moodysson. Han tillhörde ju ELITEN!
Så länge kultureliten anser sig vara lite förmer än dom som sitter på pizzerian i Farsta, så länge kommer kultur anses vara något lite larvigt i dom breda folklagren!
Vill Kultureliten egentligen ha en förändring av ovanstående djupt kända faktum?
Loading ...
