Historien kring ”Ondskan” berör mig också. Inte Guillous historia så mycket som Bennys. Jag jobbade själv på Dramatens dramaturgiat när Benny stretade dag efter dag med manuset till ett eget projekt. Jag trodde i ärlighetens namn inte på det. Han hade precis blivit rejält bränd av sin medverkan i Andrzej Wajdas sågade uppsättning av ”Spöksonaten”. Han spelade studenten och fick bära skammen för märkliga regigrepp. Så en dag hade han ett uppspel på Dramatens minsta scen Fyran inför Dramatens personal, det vill säga idel kollegor, av sitt nya alster. Ensam på scen, iklädd privata kläder med en stol och en naken glödlampa som enda sällskap, började han: ”Ridån går upp”. Jag rös till, det minns jag väl. Det här kommer aldrig att funka, hann jag tänka – sen var jag fast. Slungad in i den vidriga internatmiljö där våldet styr och den svage går under. Benny klarade uppspelet med råge. Nu, 500 föreställningar senare, träffar jag honom för en fika. Dagen efter den stora dagen. Teatern bjöd på ett glas skumpa efter föreställningen.
Cool jubilar
– Ensemblen är ju inte särskilt stor, så någon fest blev det inte. Jag åkte hem så att jag skulle hinna säga godnatt till min dotter, berättar han över en dubbel espresso denna fredag efter lunch.
– Ja det var ju fantastiskt att det var utsålt på stora scen och att Jan Guillou var där och att han var väldigt positiv efteråt. Det funkade jättebra, säger Benny i extremt avspänd ton. FATTA, vill jag skrika. Du är historisk! ”Det är ju helt otroligt”, säger jag istället.
Vad tror du, fortsätter jag. Vad är det som gör att den har fungerat så bra?
– Det är en fantastiskt bra text, tycker jag, som handlar om hur man förhåller sig till våld i en nutidssituation, sen är det ju att jag gör den rätt bra; ”Tjena, hej. Jag kan spela den i de här kläderna, jag kan spela den här”, säger han och pekar mot mitten av kafét. Det blir som att jag berättar det för dig, det blir verklighet, inte teater där ridån går upp och man betraktar någonting, så att säga. Istället dras man in i det och tänker att: har han varit med om det här? Fast man vet att det är Jan Guillous bok.
Är formen din idé också?
– Ja, när jag gick på scenskolan så höll Suzanne Osten i ett berättarprojekt. Då märkte jag att det var så jävla kul med monologer.
Är det inte lite läskigt också?
– Nej tvärtom. Jag kan tycka att de här med att ridån går upp och man ser ut över ett svart hav, man vet inte vilka som är där. Det kan jag tycka är lite läskigt.
Pjäs för oväntade åldrar
Varför valde du ”Ondskan”?
– Det var en höst då jag inte repeterade. Jag tänkte att jag skulle bearbeta en bok och göra någonting själv. Det skulle vara en modern historia. Så tittade jag i bokhyllan hemma och såg ”Ondskan”. Den är djävligt bra, tänkte jag, men det är väl nån som har filmrättigheter eller nåt. Så jag letade vidare, men hittade inget. Sen började jag stryka under bra meningar som ren terapi. Jag började sätta ihop dem för att se om det skulle gå. Sen så ringde jag Nordstedts som var Guillous förlag då, och de gav mig hans nummer. Jag frågade honom om det var OK att jag gjorde det och han sa bara ”Ja”. ”Men pengar och så”, frågade jag… ”Jag kommer inte ställa några stora ekonomiska krav” sa han. OK, tänkte jag. Så spelade jag då upp den för personalen på Dramaten. Först för receptionen. Jag dubblade för varje våning. Fyra stycken på sminket och sexton i chefskorridoren. Eftersom jag märkte att det funkade hela vägen upp. Så blev det premiär.
Vilken publik känner du att du har haft? Om du slår ut de här femhundra föreställningarna.
– Allt från gymnasieklasser till pensionärer. Många par. Han och hon trettiofem år. Många fler killar och män har varit och sett den än andra föreställningar.
Är det tack vare Jan Guillou?
– Det spelar ju in. De har sett filmer typ ”Hamilton” och så där.
Inte Dramatens vanliga klientel, kan man säga.
– Det känns som om det är mest par… Ha ha, det är lustigt – en parpjäs.
Pjäsen diskuterar ju problem som man direkt associerar till ungdomar.
– I och för sig. Men det är ju så att på teatern tänker man alltid: om jag
gör en pjäs om teaterchefer så skall den spelas för teaterchefer, den skall ju spelas för skådespelare. Likväl som en pjäs om ungdomar skall spelas för föräldrar – det var min målgrupp. Föräldrar till barn skall se det här. På teatern tänker man så här: Det handlar om dem som är tretton, fjorton, då skall den spelas för de som är tretton, fjorton, vilket är alldeles för ungt. Jag har haft som regel att inte ha några under gymnasiet. De som går på högstadiet, de hajar inte formen, märker jag. De väntar på de andra skådespelarna. ”När kommer de andra? Vad konstigt han pratar nu då.”
Populär monolog
Det måste ju vara något väldigt särskilt. Detta är den pjäs som historiskt sett spelat flest föreställningar på Dramaten – och det med flera hundra.
– Jag tänker fortfarande, det kan låta kokett när jag spelat 500 föreställningar; Nej, det kommer inte fungera i kväll. Ibland tänker jag att någon kommer säga; du kan ju inte slåss, du har inte varit med om det här, men nej. Jag har ingen förklaring mer än så. Jag tycker det är kul och därför funkar det väl bra.
Det är väl också rätt ovanligt att ett projekt på Dramaten föds ur en lust. Jag menar, det är så många korridorer med dramaturger, regissörer och producenter.
– Grejen var ju att jag tänkte att jag skulle gå direkt till (Lars) Löfgren med det mitt manus. Inte den långa vägen. Som att lämna in det till lektörskap, och så och så och så. Ett halvår senare får man reda på att, nej, det kanske inte är något att satsa på det här.
Jag har inte läst pjästexten ”Ondskan” men jag får en känsla av att det är upplevelsen av texten som är ännu starkare än att sitta och läsa den. Just kanske därför att det är så pass avskalat, inte bara dina kläder och så där utan även din spelstil är så nära. Man får de här bilderna så mycket starkare än om någon skulle försöka stå och låtsasslåss.
– Jag provade i början med att det skulle vara mer illustrationer av alltihop, men sedan såg jag den här monologen med Gunilla Nyroos. Vad hette den? Hon står inte och viftar med armarna, hon berättar, och det är väldigt fascinerande att lyssna på.
Föddes projektet så att du inte fick de roller som du ville ha? Ur ett: Fan, jag gör det själv istället?
– Det var en blandning av allt möjligt. Det är ett stort hus, om man säger så. där man alltid är för ung eller för gammal för roller. Så jag tänkte, va fan. Det var inget missnöje, absolut inte. Det här var en kul form och det skulle vara kul att prova på. Jag hade inte direkt något att repetera. Jag hade spelat så mycket på Dramaten. Jag kan väl prova, tänkte jag.
Tennis-känsla
Din 500:e föreställning. Berätta. Hur kändes det?
– Den stora scenen är otroligt intim när man står på scenen. När man sitter i salongen tänker man ”Gud vad stort det är”, men det känns inte när man står på scen. Det kan nästan kännas lättare att spela på Stora scen än på Fyran. Där är det så otroligt nära, man måste nästan ta ner rösten. På Stora Scenen är det en fantastisk akustik. Det är lite som att spela baslinjespel i tennis, Fyran är framme vid nät, kan man säga.
– Det var väldigt fina applåder och allt så där. Jag kände att folk var med, men det är klart folk är där på ett jubileum. Folk ville verkligen lyssna och så där. Det var inte som när jag spelade på Botkyrka gymnasium för 500 elever. Det var ju inte den stämningen: ÖÖÖÖÖÖh.
Men då måste du ha varit nervös i alla fall?
– Jag har inte den typen av nervositet. Jag tänker så här: Är det någon som inte lyssnar, då går jag hem. Jag har barn hemma, då kan jag hämta dem på dagis. Jag tänker inte att ”Jag måste bevisa eller jag måste tala om”. Vill de inte höra så går jag hem. Vad fan skall jag göra då?
Det är en skön attityd, men de flesta konstnärer tänker inte så. Deras konst är det viktigaste som finns.
– Det är klart att jag tycker att det är viktigt. Men om någon kastar sten på mig, så fortsätter jag inte prata. Då slänger jag stenen åt sidan och går därifrån. På det sättet så har jag en attityd: Det löser sig. Men herre Gud, det var någon kvinna som födde barn i ett träd i Moçambique. I översvämningen där. Det stod i en kvällstidning. Jag menar, kan man föda barn i ett träd i Moçambique, det måste vara större och viktigare än den här historien. Ramlar jag av scenen så är i alla fall det viktigare. Vad fan skall jag säga?
Loading ...
