Benny Fredriksson, numera vd för jätteorganisationen Kulturhuset Stadsteatern, med en årsbudget på 450 miljoner kronor och 450 anställda, var märkbart nöjd då han under under förmiddagen presenterade sin nya konstnärliga septett.
– Drömmen blir verklighet, intygade han och syftade i första hand på arkitekt Peter Celsings ursprungliga visioner om ett allkonsthus, men säkert också på sin egen roll som ledare för en kulturkoncern med möjligheter till ett nytt utnyttjande av Kulturhusets/Stadsteaterns samtliga scener samt gränsöverskridande samarbeten inom alla konstnärliga områden. Sex nya genrechefer skulle pressen få möta, men det visade sig bli sju. Samt två som redan är på plats.
Att koreografen Kenneth Kvarnström blir ansvarig för dansen och regissören Eirik Stubø, tidigare chef för Nationaltheatret i Oslo med flera uppsättningar på Stockholms stadsteater bakom sig, blir teaterchef har redan tidigare avslöjats, liksom att Linda Zachrison och Carolina Frände fortsätter som konstnärliga ledare för Parkteatern respektive Stockholms stadsteater Skärholmen.
Men förmiddagen bjöd också på överraskningar. På musiksidan blir det delat ansvar mellan trombonisten/sångaren Nils Landgren (konstnärlig ledare) och sångerskan/tonsättaren Sarah Riedel (musikchef). Debattscenen får sin chef i journalisten Johan Wirfält, tidigare bland annat chefredaktör för magasinet Rodeo. Konstnären Marianne Lindberg de Geer tar hand om konst och design och Ingemar Fasth, redan tidigare ansvarig för Kulturhusets internationella författarscen, fortsätter som chef för litteraturen.
– Jag är undantaget som bekräftar regeln, det vill säga den enda av oss som inte är utövande konstnär, sa han.
Samtliga chefer är utsedda på fyra år, utom de Geer, vars förordnande är på två år, då hon närmar sig pensionsåldern.
De nya cheferna såg överlag mycket positivt på sina roller i den nya organisationen, liksom på att samarbeta kring tematik och form, men yppade i nuläget mycket lite om särskild inriktning. På både dans- och musiksidan ser Kulturhuset ut att få en större kontinuitet och högre produktionstakt än tidigare. Kenneth Kvarnström utlovade dans sex dagar i veckan under högsäsong och Nils Landgren var inte sen att hänga på.
– Vi ska bjuda på ett genre- och generationsöverskridande utbud för 2-92-åringar, allt från tidig till nutida musik, utfäste han. Jag ser fram emot samarbetet och vill göra Kulturhuset Stadsteatern kanske ännu bättre än Benny har önskat sig.
Teaterchefen Eirik Stubø sa sig inte ha haft några svårigheter att tacka ja till det mest intressanta teaterjobbet man kan tänka sig. Som chef tänker han fortsätta att regissera att par uppsättningar per år. Debattchef Johan Wirfält ser fram emot en arbetsplats som ligger mitt i Stockholms hjärta, Sergels torg.
– Platsen för hockeyhyllningar och all slags dekonstrationer.
Marianne Lindberg de Geer stämmer in. Hon minns hur hon som nyinflyttad till Stockholm på 80-talet gärna gick till Kulturhuset då hon kände sig ensam.
– Där kunde man hamna på en stor kudde bakom Günter Wallraff, nästan som om man satt i samma vardagsrum.
Med ett hus fullt av konstnärliga ledare – som samtliga intygar att de upplever det som mer berikande än problematiskt att vara chef och konstnär i samma person – blir alltså Benny Fredriksson spindeln i det stora nätet. Hur hans roll ska utformas återstår att se. Hittills har han byggt ett lag, som han är märkbart stolt över, även om han erkänner en brist vad gäller etnisk mångfald i chefsgruppen.
– Det är ett perspektiv som vi generellt sett måste bli bättre på.
Men kommer Fredriksson att kunna släppa taget och ge sina konstnärer frihet? Kommer han inte själv vilja gå in och styra det konstnärliga arbetet? Jag ställer frågan då vi efter presskonferensen möts för en kort pratstund.
– Jag ser alltihopa som ett regiprojekt, svarar han. Min roll blir att skapa resurserna för att göra allt detta fantastiska möjligt.
Loading ...
