En fängelsecell. Två män. Argentina på 1970-talet. Valentin (Francisco Sobrado) är upptagen av idealet – politiken, marxismen – och sin egen maskulinitet. Molina (Özz Nûjen) fokuserar på mer världsliga ting, som skvallertidningar. Han är fängslad för att han är homosexuell – och åtrån mellan Valentin och Molina växer under föreställningens gång.
Nûjen gör Molina till en man som bara med små antydningar visar sin homosexualitet – och Nûjen är fenomenal. Det är också Sobrado i en klassisk machoroll som vacklar när han måste förhålla sig till Molinas omhändertagande vänlighet. En utsträckt hand i ett annars rätt kompakt mörker.
Men fokus i Eugenia Goreliks uppsättning på Uppsala stadsteater är berättandet. För att få tiden att gå – och för att undvika att få information om Valentins politiska verksamhet – återberättar Molina filmer. Berättandet som flykt undan den grå cellen där två britsar och några plåthinkar utgör inredningen är betonat av Laura Kiehne som får illustrera Molinas berättelser framför projektioner av svarta pantrar och regndroppar. Det är fint, men uppsättningen river aldrig till.
Gorelik har förhållit sig lite för sval till berättelsen, liksom inte vågat fastna i nätet som vävs och klibbar. Det är synd eftersom berättelsen, tätheten, thrillerdraget i den lätt skulle kunna fånga vem som helst i stark spindelväv, med den (behagliga) följden att kanske aldrig kunna göra sig fri igen.
Loading ...
