Alla som någonsin mött författaren Sara Lidman vet vad jag talar om. Den där förunderliga berättarlustan och förmågan att trollbinda en publik. Magin som låg inbäddad i hennes sjungande västerbottniska.
Själv hade jag för snart femton år sedan förmånen att lyssna till henne under en helg i Frostkåge. Vad hon pratade om? Det har jag glömt. Jag antar att det, som alltid med Sara Lidman, handlade om glädjen och sorgen i att vara människa. Inte för att det spelade någon större roll. Förstummad lutade jag mig tillbaka och lät hennes värld av berättelser bli min.
Så när nu Västerbottensteatern, regissören Lillemor Skogheden och skådespelaren Ellenor Lindgren tar sig an romanen Lifsen rot är det med ett arv som förpliktigar. För vem kan egentligen göra Sara Lidmans texter fullständig rättvisa förutom just Lidman själv? Men Ellenor Lindgren skulle absolut göra författaren stolt. För också hon kan konsten att berätta.
Lekfullt och ytterst passionerat färgsätter hon, tillsammans med Nina Sarri Vahlberg och hennes lyhörda ackompanjemang på dragspel, Rönnogs resa från hemmet och en avvisande fader till giftermålet med småbrukaren Isak Mårten Mårtensson i Ecksträsk. Ett kvinnoliv där vreden, lifsens rot, blir det som håller skammen, sorgen och fodringsägare stången.
Det är också Ellenor Lindgren som har bearbetat Lidmans bok, en bearbetning som imponerar – väldisponerat, intelligent och i takt med ursprungsverket egen, högst unika rytm.
På väg hem efter premiären, mitt ute i det ogenomträngliga svarta, passerar jag en bortglömd avfart till byn Istermyrliden. Utkylda hus och igenvuxna åkrar, spruckna drömmar och krossade illusioner – spillrorna av det Västerbotten som en gång var Sara Lidmans värld. Och jag tänker, vad är det i Lidmans berättelser som fortfarande engagerar så? Berör också oss som sedan länge tappat kontakten med dåtidens Småbrukar-Sverige?
För kraften i hennes berättelser lever sannerligen än. Det är inte minst Ellenor Lindgren och Västerbottensteaterns uppsättning av Lifsens rot ett bevis på.
Loading ...
