Familjen Ekdahl har kommit hem till Uppsala. Den som fört hem dem är ingen mindre än Uppsala stadsteaters chef Linus Tunström som tillsammans med Armin Kerber bearbetat Ingmar Bergmans manus till Fanny och Alexander – fast inte så mycket som man kanske kunde önska. Liksom i Stefan Larssons uppsättning på Dramaten finns det i Uppsala klara referenser till Bergmans film.
Tunström är lyckligtvis mer rebellisk än Larsson, som hamnade i en stel uppsättning då han inte tycktes vilja bråka med demonregissörens osynliga ande. Men faktum kvarstår. Fanny och Alexander är en berättelse inpräntad i vårt kollektiva minne och frågan är: hur kommer man förbi filmen? Kan man göra teater av Fanny och Alexander? Svaret är ett njä.
Första akten är rörig, svajig och svår att riktigt ta på allvar. Det faller sig lika naturligt som orimligt att försöka göra familjens fantastiska julfirande just så storslaget som Tunström försökt – och Bergman lyckats med. Det är som om Tunström har varit för hänsynsfull när det kommer till publikens förväntningar på bekostnad av sin egen vision.
Visst finns i första akten riktiga teaterpärlor a la Tunström: Emelies (Maria Sundblom) övergång från det milda ljuset hos familjen Ekdahl till den becksvarta familjen Vergerus sker genom att hon helt enkelt går in i spegeln. Blinkningar till samtiden har också fått komma med i form av till exempel Makode Lindes tårta. Roligt är när den misslyckade och försupne brodern Carl Ekdahl (Aksel Morisse) skopar ut Uppsala, staden på slätten, fullständigt.
Men det är först efter paus som det verkligen blir en egen – och fantastisk – uppsättning. Då har Emelie Ekdahl, Alexander (Peter Viitanen) och Fanny (på premiären Maja Sylvén, alternerar med Erika Juhlin) flyttat in hos biskop Vergerus (Claes Ljungmark), vars biskopsgård, i Maja Ravns scenografi, är gjord av spånskivelådor – trånga, låga, klaustrofobiska och närmast tomma. Där finns biskopens familj klädda i strikt svart med stora bahytter som täcker deras ansikten. Terrorn är total och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
Linus Tunström sade i en intervju, inför premiären, att han har satt sin prägel på Fanny och Alexander genom ypperlig rollbesättning. Jag ger honom rätt. Staffan Westerbergs Isak Jacobi, som trollar hem Fanny och Alexander, är lågmält magisk och hans älskade väninna, matriark Helena Ekdahl (Monica Stenbäck), mycket ståtlig. Fanny och Alexanders pappa Oscar (Gustav Levin) är just så älsklig att jag storgråter lika mycket när han dör, som jag skrattar när Gustav Adolf Ekdahl (Mathias Olsson) försöker ordna och fixa för lilla Maj (Elisabeth Wernesjö), trots att hon ju visst ska få sköta om sitt liv på egen hand. Jag blir också rädd för Carl Ekdahl (Aksel Morisse) när han terroriserar sin hustru Lydia (Lolo Elwin).
Strålande rollbesättning således och en fin hyllning till fantasins makt, teaterkonstens överlägsenhet och, som Bob Dylan får sjunga i den lyckliga slutscenen lycka: The times, they are a changing.
Men som helhet – svajigt!
Loading ...
