Bergsprängardöttrar kretsar kring de kvinnor som, till skillnad från Kauppi, ännu inte lyckats vända sina öden – interner inlåsta i åratal för mer eller mindre grova förbrytelser. Föreställningen fokuserar inte på deras brott utan den hopplösa tillvaro dessa kvinnor för i en miljö befriad från allt vad vård och rehabilitering heter. Allt utspelat mot en fond bestående av oändliga arkivskåp.
Internerna är fastspärrade i långa tyglar som håller dem på plats och runt deras midjor hänger handklovarna redo att ytterligare begränsa deras rörelsefrihet. När det är dags för nästa kvinna att snärjas av lagens långa arm är det också det som bokstavligen sker när Pamela Cortés Brunas Rosanna trasslas in i de andras obevekliga ödestrådar.
Just bokstavligheten ligger föreställningen till last. Varje gång internernas ärenden ska hanteras projiceras de i fonden och läses upp av torr byråkratröst. Allt från begäran om telefonsamtal till anhöriga till önskemål om musikinstrument i cellen avslås med samma sadistiska iver.
Är verkligen avslagsstatistisken så förkrossande? De fyra internerna är alla i grunden välmenande familjekvinnor som hamnat snett i tillvaron. Pamela Cortés Bruna, Miina Turunen, Sara Turpin, och Anette Bjärlestam flankerande av Figge Norlings urskuldrande paragrafryttare till vakt, gör alla fina instser. Särskilt förtjust är jag i Bjärlestams hårdföra och moraliska rättshaverist och Turpins lika bräckliga som charmerande Angelika.
Sedan förstår jag inte riktigt denna vurm för det dialektala. Alla karaktärer har sitt eget utpräglade sätt att tala, från Bjärlestams emblematiskt skorrande skånska via Turunens finlandssvenska till Norlings landsbygdsmotsvarighet. Vilka som egentligen bottnar bättre i rikssvenskan blir dessvärre ganska tydigt.
Trots att det alltså inte är nyanserna som driver Bergsprängardöttrar framåt, finns här en angelägenhetsgrad och en ilsken energi som knappast låter sig ignoreras.
LÄS OCKSÅ
Nummers intervju med Lo Kauppi inför regidebuten
Loading ...
