På ett kick är den över, Mattias Nordkvists tolkning av den tyska dramatikern Marius von Mayenburgs Stenen på Göteborgs stadsteater.
Det gör mig kluven. För det beror inte bara på att det är tajt och välspelat, utan snarare på att man väntar sig mer. Temat bjuder onekligen in till en komplex berättelse.
Stenen pendlar snyggt mellan nutid och dåtid, och kretsar kring en familjehemlighet med rötter i andra världskriget. Ett laddat besök ur det förflutna ställer saker och ting på sin spets i en tysk medelklassfamilj, och får den tonåriga dotterdottern – trovärdigt gestaltad av Bianca Kronlöf – att konfronteras med den livslögn hon varit pådyvlad. Upplägget är obehagligt och raffinerat.
Och visst blir man berörd – men inte förvånad och absolut inte skakad vilket jag kanske lite slentrianmässigt hade väntat mig. Men jag kan inte riktigt se varför man gör en pjäs där åldringar har nazibroscher i smyckeskrinet utan att borra sig djupare ner i den psykologiska dimensionen. Jag hade lätt suttit kvar i en timme om tillfälle bjudits.
Med detta inte sagt att publiken sitter och rullar tummarna – skådespeleriet är som sagt vältrimmat så till den grad att det antar en puls. De avskalade replikerna kastas fram i ett slags stackato som till en början känns lite styltigt men som snart ger en musikalitet och ett egensinne åt helheten.
Av de enskilda insatserna fastnar jag särskilt för Marie Delleskog som spelar mormodern Whita i relativt ung respektive mycket gammal ålder. Hon är distinkt, känslig, överraskande rolig och fungerar som alltings självklara nav.
Loading ...
