Under mina teaterbesök den gångna vintern har jag vandrat runt med ipodar och smarttelefoner, hörlurar och fjärrkontroller. Jag har vaggats in i drömsömn och tränats i min förmåga att ha kul. Jag har utsatts för de mest intrikata experiment i teaterns namn. Den gränsöverskridande scenkonsten, den som bjuder in publiken till interaktiv dialog, tänjer på gränserna för teaterformen och vågar komma med politiska statement är i dag, i den era vi kallar postdramatisk, mer regel än undantag.
De här påhittiga äventyren har livat upp vintern. Nu är det dags för sommarteater. Nu kan jag sträcka ut mig på filten, lyssna till fåglarna, må bra under någon buske eller uppflugen på en läktare. Sommarteatern har sin alldeles unika estetik; den bjuder på en upplevelse som ofta sträcker sig långt utöver det som försiggår på scenen.
Det ligger nära till hands att jämföra med P1:s Sommar. Utsträckt i den blekta solstolen med en drejad kaffekopp i handen är innehållet i program av, förvisso favoriter som, serietecknaren Liv Strömquist, författaren Mikael Niemi, ståupparen Özz Nûjen och koreografen Virpi Pahkinen sekundärt. Det väsentliga är att de pratar, spelar musik, säger något som väcker intresse, men sällan chockar. Kritikern i mig fäller ner solhatten och tar semester.
Så är det även med sommarföreställningarna. De yttre omständigheterna påverkar i hög grad helhetsupplevelsen. Kritiker skriver utan vidare om ”svirrande svalor mot kvällshimlen” och det eventuella behovet av en värmande filt i slutakten. Vi är helt enkelt mer lättflirtade om sommaren. Då slinker det mesta i kulturväg okritiskt ned. Så länge vi får njuta av kringarrangemanget och dess somriga läckerheter är vi nöjda och glada.
I sommarteaterkonceptet bor en alldeles egen magi. Site-specific (plats-specifik) är ett trendigt teaterord, som betyder att en föreställning spelas på en annan, speciellt utvald plats, än en traditionell teaterlokal. Sommarteatern har sedan urminnes tider varit plats-specifik. Den är i stor utsträckning också klimatspecifik.
Aldrig blir väl kärlekssagan Romeo och Julia så förtrollande som när kalkstensvalven i Roma klosterruin är upplysta och Romeo kan ta vägen genom klosterträdgården för sin kärleksnatt med Julia (pjäsen spelades senast 2005). Sällan har väl Selma Lagerlöfs berättarkonst fått en så förunderlig och fantasifull inramning som i Rottneros magnifika teaterlada, byggd av träd från den trakt ur vilka hennes skildringar sprungit. I denna lada kan vi i sommar träffa Nils Holgersson i folkmusikalisk Västanå teater-tappning. Att vandra över klippor, vindlande stigar och sköna ängar i Kullabergs dramatiska natur och blicka ut över Kattegatts skummande vågor ger förstås en extra krydda till Shakespeares Stormen (2012). Och att sitta på Döda fallets vridläktare med den dramatiska jämtländska naturen som fond är en sinnlig upplevelse utöver det vanliga, nästan oavsett vad dramat handlar om. (I år spelas Som ni vill ha det med bland andra Ewa Fröling på rollistan.)
I Stockholm är Parkteatern – som i år reser runt huvudstadsparkerna med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper – vid det här laget en älskad tradition, något man vågar satsa storstilat på, trots minst sagt osäkra väderutsikter. Förra säsongen ställdes premiären av Fröken Fleggmans mustasch in tre gånger på grund av junivädret. Däremot satt en jublande och galonklädd publik troget kvar under nycirkusföreställningen Undermän i Vitabergsparken, trots att regnet strilade och de fyra artisterna endast markerade sina akrobatnummer. Det om något är väl ett bevis på att vi är många som är smått okritiska när det kommer till sommarteater.
Förra sommaren gick jag i vanlig ordning och såg Krusenstiernska teaterns fars i en gammal fruktträdgård i Kalmar. Familjen hängde med, det var varmt och skönt, det var premiär och nog gick det att påstå att ”alla-var-där”. Fars som genre är inte direkt min grej, men där och då drogs jag med av Robert Gustafssons och Suzanne Reuters lättsinniga förväxlingsdrama Hjälten från Kalmarsund. Sonen bredvid mig skrattade, jag skrattade, kvällen var ljummen, trädgården vacker och det var så TREVLIGT där på bänken. Efter föreställningen skrev jag, sittandes i bilen, en recension som publicerades i tidningen Barometern nästa morgon. Okej, rubriken ”Onödigt roligt med skrattproffs” satte jag inte själv, men jag tillstår att recensionen var positiv. Några dagar senare åt vi middag hos några goda vänner, proffs i humorbranschen. De hade också sett föreställningen. Samt läst recensionen. ”Var du full när du skrev det där, Anna?” frågade en av dem med en skämtsam blinkning.
Nej, spik nykter, men möjligen berusad av sommarteaterns möjligheter. Det går inte att underskatta platsens betydelse när scenkonsten flyttar ut i grönskan eller in i de byggnader – det må vara herrgårdar, magasin eller slottsparker – som bara befolkas några veckor om året.
I sommar dyker Dunderklumpen och hans entourage upp från den trolska skogen i Hagaparken, man väntar på Godot på Närsakars amfiteater med storartad vy över det gotländska havet, Claes Malmberg agerar Charmören vid Gunnebo slott i Mölndal och på Stadra sommarscen, en lada i Bergslagen, firar man revykungen Nils Ferlin i en nyskriven pjäs. Detta medan folklustspelet Värmlänningarna uppförs för sextionde gången på utomhusscenen vid Ransäters hembygdsgård utanför Munkfors.
Ja ni ser, missa för allt i världen inte att gå på teater i sommar. I Sveriges fantastiska kulturlandskap finns det goda möjligheter att bli scenkonstligt berusad!
* Denna text publiceras också i Tidningen Vi nr 7.2013.
Loading ...
