Vad händer när man korsbefruktar Sveriges mesta må bra-regissör och koreograf med en pretentiös tysk dramatiker som Botho Strauss? Det blir bra, helt enkelt. För Botho och Birgitta är en blandning som berusar. Lägg därtill en ensemble som sjuder av ”Yes we can”-anda och Stockholms stadsteater kan binda ännu ett blad till sin lagerkrans.
Botho Strauss pjäs från 1978 om Lottes färd genom ”det tyska själslandskapet” sällar sig till genren vandringsdramer i klass med Henrik Ibsens Peer Gynt eller August Strindbergs Till Damaskus, Ett drömspel och Stora landsvägen. Stor och liten blev hans stora genombrott som dramatiker efter en karriär som teaterkritiker och dramaturg.
Pjäsen, som är 211 sidor tung och ganska pratig i svensk översättning, har nu Birgitta Egerbladh förvandlat till drygt två och en halv timme fluffig dansteater – eller en en släng-i-dörrar-fars med dans. Härmed begår hon debut som regissör av ett färdigt dramatiskt verk.
Huvudpersonen Lotte gestaltas av en och alla i ett härligt kollektiv i form av Lotte och hennes undermedvetna. I en färd som börjar i Marocko följer vi henne via ett par scener ur ett äktenskap för att sedan gå igenom ett stort hus (vårt undermedvetna) och slutligen hamna i (livets) väntrum.
Lotte blir den iakttagande, den som ser människan, med en teckningsmapp och en tv under armen vandrar hon runt i husets tio rum som genom tio guds bud och fäller repliker som: ”Vem vill idag nå längre än till den sköna kvinnan?” Varpå den iakttagna hustrun irriterat svarar: ”Är ni ute efter något? Är ni möjligtvis från kyrkan?”
Nej, personerna i Strauss pjäs vill inte bli räddade, de är redan förlorade. I vår tids konsumtionsträsk, än mer aktuellt nu än någonsin.
Och som vanligt lyckas Birgitta Egerbladh få alla att våga visa allt. Av scener som hänger sig kvar i minnet kan nämnas Björn Kjellmans fysiska visualisering av ett klaustrofobiskt förhållande och Rolf Lydahl när han lägger ut en sorgligt ensam text kring produktionen av en magnetventil.
Dansare får jobba med dialog och skådespelare med dans, som alltid i Egerbladhs hybridverk och scenkonstnärer som verkar må särskilt bra av den utmaningen är exempelvis Bernard Cauchard, Iwa Boman och Marie Richardson som alla förmedlar en spelglädje som smittar av sig på publiken. Liv på scenen blir det också tack vare en levande orkester som bland annat bjuder på ett saxofonsolo!
Den enda invändningen är att föreställningen ibland tenderar att bli lite för light och pedagogisk i sin ambition att skapa emodans, att få oss i publiken att förstå en känsla genom att dansa fram den. Då förvandlas allt till svag hissmusik man snart glömmer. Lyckligtvis är de stunderna försvinnande få.
Loading ...
