Betongsocker och förortsmys på Stockholms stadsteater

Klass 5b har grupparbete. Uppgiften är att skriva hur en förälder ska vara. Liv (Hanna Alström) som har flyttat till förorten från söder är utanför och gömmer sig bakom kaxighet. Hon och Abbe (Ulf Rönnerstrand), rapparen som vill bo i betongförorten men tvingas bo i radhuseområdet brevid, är svenskar. De tre andra, Rico (Francisco Sobrado), Leyla (Bahareh Razekh Ahmadi) och Katarina (Helena Thormqvist) är andra generationens invandrare.
   Vad är viktigt hos en förälder? frågar Henrik (Jonas Hellman-Driessen), deras välmenande curlinglärare. Att han är svensk, svarar Rico. Dialogen mellan personerna avbryts ibland av sångnummer, där varje karaktär förklarar sin situation djupare. Det är trallvänlig popmusik med fyndiga texter. Roligast är sången ”orangutang”, där skådespelarna för stunden blir apor och nosar på publiken.
   I andra akten får vi lära känna de fem föräldrarna, som spelas av samma skådespelare, i ett minst sagt okonventionellt föräldramöte. Skådespelarna är fantastiska, alla sex. Särskilt Bahareh Razekh Anmadis tolkning av Leylas mamma, en trasig iranska som inte kan ett ord svenska, är svår att glömma.
   Man skrattar med gråten i halsen åt spelet, precis så här funkar vi svenskar och invandrare tillsammans, från den prydliga Nordea-kvinnan till den leende iranskan. Och ändå blir det inte klichéartat; efteråt undrar vi hur det kommer att gå för karaktärerna, som om de fanns i verkligheten.