Bettysagor för postsjuttiotalister

Åsa Lindholms samtida sedeskildringssatir Bettysagorna hade premiär på Moment:teater 2004. Den roliga och sorgliga episodhistorien om 29-åriga jätteframgångsrika Betty, som egentligen misslyckas med det mesta och drömmer idylldrömmar om Mumindalens lugna harmoni, var Lindholms och regissören Sara Gieses slutproduktion på DI, Dramatiska institutet.

Nu spelas pjäsen av scenkonstkollektivet Potatopotatos unga ensemble på Kontrapunkts klubbscen i ett av Malmös mera chict nergångna industriområden.  
   Ensemblens ålder är av viss betydelse. Dels för att Bettysagorna är ett vittnesbörd om livsuppfattning från alla födda post 1975. Betty personifierar den svårartade klyvnaden mellan karriärcynism och omsorgsbehov, dels för att omognaden paradoxalt nog ger en viss autenticitet åt spelet. I alla fall i vissa scener, som den dråpligt fumliga one night stand-farsen. Men det är svårt att konstnärligt medvetet spela ”dåligt” när man inte är så erfaren, och Åsa Lindholms text förutsätter stundtals en rätt stor ironisk distans. Helt enkelt moget överseende med rollfigurernas tillkortakommanden.

Desto bättre är Potatopotatos medlemmar på rörelse och gestik. Det blir commediastuk, med swoschljud och överdrivet uttrycksfull mim. Denna spelstil passar förstås särskilt bra i folksagoavsnitten, som ensemblen överlag har god hand med. Berättarstilen i Lindholms tablåserie svänger från fjortissåpa till burlesk sagoparafras till absurt relationsdrama. Men mest trovärdig är slutmonologen, ett tidsdokument från en generation som har svårt att hitta egna tankar därför att det mesta redan är tänkt, och upprepat som oändlig teveunderhållning. Ett allvarligt klagomål på att ingenting någonsin är på allvar.