Bidragsflirt och hamstring styr pjäsval

Trender, politik och samhällsklimat är stadiga spelkort i vad som formar en repertoar. Men den största gallringen sker efter vad som är praktiskt. Att få ihop ett lag av konstnärer inom en rimlig budget kräver stor planering och företagsamhet. Eller ett omättligt spelsug – elixir åt många gratisarbetande frigrupper.
   Teater Playhouse är en fri scen i Stockholm som drivs av äkta makarna Elisabet Klason och Björn Lönner. Båda är utbildade i New York och har gjort amerikansk dramatik till teaterns signum. Med en snäv ekonomi håller de kostnaderna nere genom att spela många av rollerna själva och göra egna översättningar. De spelar ”nyskrivet men inte oprövat”, menar Elisabet Klason. Att en pjäs är billig är inte avgörande. Snarare att den redan röjt framgångar, har ett brett tilltal och innehåller få roller. Fem skådespelare på scen är smärtgränsen.
   – … och då är det tungt, säger Björn Lönner. I alla fall om vi inte har bidrag, vilket vi inte har i någon större utsträckning. Vi har börjat få lite nu av Kulturförvaltningen, men så länge man inte har ett högre bidrag kan man inte ha med fler personer.

Bidragens påverkan
Om Teatersverige ter sig märkbart homogent, går det ofta att söka en förklaring i villkoren för kulturstöd. Hos Statens Kulturråd syns samarbeten med Sydafrika bland de aktuella projektbidragen (*. Bakom initiativet och pengapotten på cirka 60 miljoner kronor ligger den statliga myndigheten Sida. I år har vi bland annat kunnat se Rusalka på Norrlandsoperan i samarbete med Cape Town Opera, biografen Stures sydafrikanska filmvecka i Stockholm, Market Theatre från Johannesburg gästade Stadsteatern i Skärholmen med Black Dog, Cirkus Cirkör anordnar CirkusLife – South Africa tillsammans med Bat Centre Trust och även på Elverket finns planer på en sydafrikansk kollaboration.
   Nyfikenheten på Sydafrika syns på fler ställen än de 20-tal beviljade projekt hos just Kulturrådet och sprider sig som ringar på vattnet.

Landet är klart intressant femton år efter apartheids fall. Temat ligger i tiden. Eller så döljer sig en krassare sanning bakom att så många samtidigt blickar söderut.
   Hos Teater Playhouse ser man bidrag som en olycklig men nödvändig faktor.
   – Det är knepigt hur teaterlandskapet ser ut, säger Björn Lönner. Man har till exempel fria grupper som är bidragsrelaterade, men jag kan inte se någon frihet i det. Det finns tydliga riktlinjer om vad man får göra, för vem och på vilket sätt. Vad man gör ska falla en viss referensgrupp i smaken. Det är först nu när vi börjar få en riktig biljettförsäljning som vi blir riktigt fria och helt själva kan bestämma vilken pjäs vi vill göra.

Hamstring av manus
Konkurrens formar också spelschemat. Eller rubbar det. Rättigheterna till en pjäs gäller vanligtvis i två år, sen går de tillbaka till förlaget och är fri för andra teatrar att köpa**. På Elverket, en del av Kungliga Dramatiska Teatern, är framförhållningen lång. Planerna för programmet 2008 är redan igång och spontana uppsättningar är sällsynta. Att köpa och hamstra dramatik i konkurrenssyfte, händer väldigt sällan enligt Marc Matthiesen. Däremot går det att förlänga optionerna, rätten att läsa och ha pjäsen på teatern utan att låta konkurrenterna spela den.
   – Det händer ganska ofta att en ny pjäs kommer ut av en känd författare och Dramaten, Stadsteatern och Galeasen kastar sig på den samtidigt, berättar Marc Matthiesen. Då kan det hända att man plötsligt tänker mer på att köpa den före alla andra, innan man har hunnit läsa den ordentligt.

Hur ofta händer det att teatern ligger på en pjäs som aldrig sätts upp?
   – På Elverket har det aldrig hänt. Andra teatrar kan jag inte svara för. Men det är nog möjligt att det händer. En pjäs är ju färskvara. Vi vill inte köpa en pjäs förrän vi vet till hundra procent att vi kommer att spela den. Det är taskigt mot dramatikern.

Nog är det lumpet, men många förvärvade pjäser ligger faktiskt och samlar damm på en del teaterchefers skrivbord. En köpt option, ”första tjing”, gäller i en månad och kostar 1400 SEK/NOK/DKK. En dyr historia i längden, och det ekonomiska läget avgör. Att vara först med en pjäs stärker teaterhusets varumärke, och får den inte plats i spelschemat kan den alltid omvandlas till en reading – en högläsning av manuset.
   – Jag tycker att det är en skitsvår fråga faktiskt, säger Frida Röhl, konstnärlig ledare och teaterchef på Teater Tribunalen i Stockholm. Det är bra med readings. Kul pjäser ska fram, något annat kan man ju inte tänka sig. Men jag tycker inte att de ska konkurrera med vad som kan bli en produktion.
   Både Dramaten och Teater Tribunalen fick upp ögonen för Nordost av Torsten Buchsteiner. Dramaten satt på optionen, men någon föreställning såg inte ut att bli av och dramaturgen erbjöd Tribunalen pjäsen. Med en dag kvar av optionen beslöt Dramatenchefen att den trots allt skulle spelas. Nordost framfördes efter fyra veckor av repetitioner, i en dramatiserad form där vissa partier iscensattes och andra lästes högt för publiken. Pjäsen blev ”gjord”, och intresset svalnade för Tribunalen.
   – Dramaturgen gjorde ju inte fel, han ville ju bara föra fram en bra pjäs, betonar Frida Röhl. Hittar inte dramaturgen ett forum för pjäsen på sin teater är det väl helt rätt att han vänder sig till andra teatrar. I grunden är det ett bra initiativ. Men i det här fallet blev det fel.
   Tävlan bland etablerade scener kan orsaka kärva spelregler för de teatrar som hankar fram i kölvattnet. Teater Playhouse var redan i produktion med Three days of rain, när de fick veta att rättigheterna plötsligt runnit dem ur händerna. Pjäsen skulle spelas på Broadway i New York, och enligt Teater Playhouse vägrade producenterna någon annan teaterscen att spela den samtidigt, oavsett geografiskt läge eller omfattning. Det muntliga löfte Stockholmsteatern menar att de fått från förlaget var ett knapert vapen i kampen mot jättarna på Broadway. Via påtryckningar från förlag, kontakter och ett personligt telefonsamtal från en känd bekant (Björn Lönner berättar hur författaren David Auburn ringde upp och övertalade pjäsens upphovsman Richard Greenberg) fick de slutligen loss rättigheterna. Till en dubbel kostnad.
   – Vi hade inget val, berättar Björn Lönner, vi var redan i produktion. Alternativet att ställa in skulle vara än mer kostsamt.

Språkets begränsningar
Teaterchefen är det högsta hönset i avgörandet om vilka pjäser som ska sättas upp. Väl på scenen har även recensenterna ett visst utslag kring en föreställnings framtid. För att citera teaterföreningen Darling Desperados Ulrika Malmgren: ”Teatercheferna byts ju åtminstone ut var fjärde eller tionde år. Recensenterna sitter ju kvar tills de dör!”
   Doldisarna på teatern är dramaturgerna, med ett viktigt inflytande hos chefer och konstnärliga råd. Hur mycket kan de påverka vad som spelas på teatern?
   – Det beror verkligen helt på. Ibland kan jag inte påverka alls, säger Marc Matthiesen. Det handlar inte bara om pjäsen, det ska också funka med en ensemble och en bra regissör. Det är ett pusselspel. Ibland kan Stefan (Larsson, konstnärlig ledare på Elverket) ha det där drömpaketet färdigt redan och då spelar det ingen roll vad jag tycker om pjäsen. Men oftast har jag hyfsat stort inflytande, speciellt med pjäser på språk som inte han kan läsa. Tyska till exempel. Det har hänt att jag har hittat en bra pjäs som jag skrivit ett referat av på svenska, och Stefan säger ”det låter jättebra, vi gör den”.

Språket har en stor betydelse. Vilka språk dramaturgerna behärskar, och vilka översättningar som finns tillgängliga. Modeordet mångkultur blir plötsligt ett luddigt begrepp då man ser till det hav av dramatik som ligger okänt för den svenska publiken.
   – Många kan de europeiska språken, berättar Marc Matthiesen, men när vi kommer till den arabiska världen och Asien är vi beroende av översättningar. Sverige är ett litet land med få översättare, och det finns inga resurser att översätta till exempel japanska, kinesiska eller arabiska pjäser. Det finns säkert jättemycket bra dramatik som vi inte känner till på grund av språkbarriären.

Skönlitteraturens dominans
Sen har vi alla klassiker som ständigt återupplivas på scenen. Grekiska tragedier, dramer av Shakespeare, Molière, Tjechov – listan kan göras lång. De säkrar möjligen en publiksiffra. Publiken vet vad de får, i alla fall i titel och text. Att arbeta om en gammal goding kan vara en intellektuellt klingande statement, men möts lika ofta av protester. Till exempel har Farnaz Arbabis nymoderna version av Mobergs Utvandrarna mötts av invändningar. Exempelvis ansåg Mobergs ättlingar att den inte skulle få heta Utvandrarna efter Arbabis bearbetning.
   Varför spelas klassikerna fortfarande?
   – Varför inte? Det är lika märkligt att allt som är nyskrivet är intressant, säger Frida Röhl. Det finns ingen pjäs som är intressant bara för att den är gammal, ny eller svensk. I grund och botten handlar det om vad som är bra dramatik, och i slutändan vem som iscensätter den. Det handlar ju om att förnya scenkonsten på olika sätt. Och att sätta in pjäsen i en kontext.
   Ytterligare en trend på teaterhimlen är dramatik skriven av skönlitterära författare, gärna med lokal förankring, exempelvis Margareta Strömstedts Julstädningen och döden som utspelar sig i Småland, och Norrbottensskildringen Jag gjorde Vietaskuppen av Mikael Niemi. Dock räcker det inte att vara allmän kändis för att få sitt alster på scen. Oprövade talanger har svårt att slå sig fram. Etablerade författare anses vara säkrare kort och drar ofta en större publik. Så var behövs det nytt ungt blod? Var kan teatern tänka om?

– Inom barnteater finns fortfarande väldigt lite skrivet, säger Charlott Neuhauser, speciellt med fokus på mångkultur.
   Skandinavien har en tradition att utgå från tolkandet av texter, en vana Marc Matthiesen tycker är gammalmodig. Istället hoppas han att den naturalistiska konventionen får ge vika för mer banbrytande teaterformer. Kanske genom att använda manus mer som en utgångspunkt, och låta samarbetet mellan konstnärer bli viktigare. Texten behöver inte alltid komma först.
   – Det är farligt att säga att det ena är dåligt, det andra bra, anser Frida Röhl. Det finns många vägar. Jag tror i huvudtaget inte på att konkurrera och hålla på sitt, utan att våga utmana varandra och tänka dialektiskt. Har man en bra pjäs och gör den, så utmanar man ju resten av scenkonsten att också göra det.

Nummer ringde upp fyra teaterarbetare
… för att få höra vad de hade att säga om faktorerna bakom repertoaren.

Klicka på snabblänkarna för att gå direkt till intervjun med:
Anders Lerner, chef för Malmö Dramatiska teater »
Astrid Assefa, chef för Dalateatern »
Anders Duus, husdramatiker på Unga Riks »
Åsa Kalmér, frilansande regissör & skådespelare »

Anders Lerner,
teaterchef Malmö Dramatiska Teater:

Hur skulle du vilja beskriva höstens repertoar med en mening?
– Samtida och samhällelig.

Vad tror du har styrt repertoarvalen mest? En konstnärlig ambition (en vilja att driva en viss konstnärlig linje), kulturpolitiska/ekonomiska riktlinjer, kontakter eller annat?
– En konstnärlig ambition att ägna sig åt gemensamma erfarenheter i det
sammanhang vi verkar i. En vilja att betyda något för många i Malmö.

Om du var teaterchef för en liten fri teatergrupp istället för en stor institution, skulle repertoaren ändå ha sett likadan ut? På ett konstnärligt plan, frånsett kvantitet.
– Troligen inte. Det beror på sammanhang och resurser. Som institutionsteater är vi också ägda av samhället, finansieras med allmänna medel och har en annan typ av ägarstyrning
            
Tycker du att kulturpolitiska riktlinjer i form av bidrag etc. styr repertoaren på de svenska teatrarna alltför mycket?
– Det finns en risk att dagsaktuella trender kan begränsa tänkande alltför mycket. Men det är ju upp till var och en hur man förhåller sig. Jag tror inte risken för likriktning är större inom
teatervärlden än på andra håll, men om det finns en sådan beror den nog inte på bidragssystemet i första hand.

Hur stor chans har en regissör att driva igenom en egen föreställningsidé?
– Lika stor chans som andra som föreslår något. I årets repertoar är fyra av sju scenproduktioner regissörsidéer.

Astrid Assefa,
teaterchef och konstnärlig ledare, Dalateatern:

Hur skulle du vilja beskriva höstens repertoar med en mening?
– Dramatisk, lekfull och samtida.

Vad tror du har styrt repertoarvalen mest? En konstnärlig ambition (en vilja att driva en viss konstnärlig linje), kulturpolitiska/ekonomiska riktlinjer, kontakter eller annat?
– Våra drivkrafter är en stark konstnärlig ambition och vilja parad med en lika stark längtan efter äkta möten mellan publik, berättelse och ensemble. Vår vision: Dalateatern ska vara en mötesplats för vår tids angelägna samtal.

Om du var teaterchef för en liten fri teatergrupp istället för en stor institution, skulle repertoaren ändå ha sett likadan ut? På ett konstnärligt plan, frånsett kvantitet.
– Konstnärliga drivet skulle vara lika starkt. Det skulle dock kunna vara annan inriktning beroende på sammanhang, region, publikgrupper, ensemble.

Tycker du att kulturpolitiska riktlinjer i form av bidrag etc. styr repertoaren på de svenska teatrarna alltför mycket?
– Nej, för oss har de rester som finns kvar i vårt uppdrag av 1970-talets ambitiösa mål varit ett skydd mot förflackning, förytligande, ”stryka medhårsinställning” och kommersialism.

Varför tror du att repertoarer så ofta innehåller minst en klassiker, till exempel av Shakespeare?
– Det är utmärkt att då och då återvända till teaterns rötter genom att spela klassiker. Publiken i landsorten har inte fått för många klassiker. På Dalateatern spelar vi originaldramatik och nyskrivet i tre och ett halvt år (2004, 2005, 2006 och våren 2007) både för vuxna och för barn! Det är fantastiskt spännande, givande och inspirerande. Hösten 2007 är det dags för en klassiker och det blir troligen Shakespeare.

Anders Duus,
husdramatiker på Unga Riks:

Hur skulle du beskriva höstens repertoar generellt i en mening?
– Min magkänsla är: många nypremiärer, många obskyra pjäser av döda kända farbröder, många prosaister.

Vad tror du styr repertoarvalen mest? En konstnärlig ambition (en vilja att driva en viss konstnärlig linje), kulturpolitiska/ekonomiska riktlinjer, kontakter eller annat?
– Teatrarna förväntas dra in en allt större del av sina finanser på biljettintäkter, vilket gör att stora satsningar tvingas bli breda publikfriare. Succéer spelar allt längre, medan samtidsdramatiken och det ”smala” förpassas till mindre och mindre scener. Samtidigt tycker jag att man på dessa scener ofta visar större mod än man kunde befara. Samtidsdramatiken är just nu lite av teatervärldens lyrik – en ren minuspost som möjligen berättigas av prestigeskäl. Jag vill förstås tro att det inte behöver vara så.

Om du knackar på hos en teater med ett manusförslag – hur stor möjlighet har du som dramatiker att få pjäsen spelad?
– Inom barn- och ungdomsteatern har jag stora möjligheter. Inom teater för vuxna ökar mina chanser betydligt om jag kommer tillsammans med en regissör. Men då ska man också komma ihåg att just jag är rätt privilegierad.

Hur stor är den konstnärliga friheten när man skriver på beställning?
– De uttalade begränsningarna rör oftast antal roller och spellängd. Fast man måste också kunna försvara sina idéer och säga stopp när det behövs. Ett större problem tycker jag är när ens pjäser marknadsförs på fel sätt, så att man i efterhand försöker göra dem till något de inte är.

Tycker du att kulturpolitiska riktlinjer i form av bidrag etc. styr repertoaren på de svenska teatrarna alltför mycket?
– Jag vet inte riktigt vad alternativet är. Institutionerna har, och ska ha, villkor för sin offentliga finansiering. Dock tycker jag att de borde förväntas (och ges möjligheten att) gå mer på djupet kring dessa mål och riktlinjer. Jämställdhet och mångfald, exempelvis, är en mycket större fråga än att bara räkna huvuden. Mer tid och resurser till ett sånt arbete skulle kunna skapa en riktig strukturell medvetenhet, i stället för att fokusera på att hyfsa statistik. Jag saknar också uttalad långsiktighet och teman på teatrarna.

Åsa Kalmér,
frilansande regissör, skådespelare, scenograf och manusförfattare:

Hur skulle du sammanfatta årets tydligaste teatertrender?
– Vet inte om det finns någon tydlig trend. Jag tycker nog att det samlade utbudet med några klassiker, några nyskrivna pjäser av utländska författare och sen möjligtvis där jag själv befinner mig, ett slags undersökande och uppsökande teater där man söker synliggöra delar av samhällsproblem eller kategorier av människor som annars inte dyker upp i pjäser.

Om du knackar på hos en teater med ett manusförslag – hur stor möjlighet har du som regissör att driva igenom en föreställningsidé?
– Numera har jag stor möjlighet att få igenom mina idéer men det är klart att jag också får slåss ordentligt eller helt enkelt övertyga chefer och deras konstnärliga råd om angelägenhetsgraden i ett projekt. Det är ju ett öppet samtal som pågår på teatrarna åtminstone där jag jobbar, på Dramaten och Stadsteatern.

Vad tror du styr repertoarvalen mest? En konstnärlig ambition (en vilja att driva en viss konstnärlig linje), kulturpolitiska/ekonomiska riktlinjer, kontakter eller annat?
– Ja det är förstås en kombination av de du räknar upp men sist och slutligen är det teatercheferna tillsammans med regissörerna som beslutar om pjäserna. Det är ytterst chefen och regissören som är ansvarig för uppsättningen. Skådespelare och andra på teatern ger sina synpunkter men är inte beslutande.

Tycker du att kulturpolitiska riktlinjer i form av bidrag etc styr repertoaren på de svenska teatrarna alltför mycket?
– Jag tycker nog inte att teatrarna styrs så hårt av kulturpolitiska riktlinjer. Det är ju bara rekommendationer. Däremot är det ju så att det är en långsam och ibland tungrodd process att förändra repertoarvalet så att det speglar dagens Sverige men det pågår en förändring. Sen är det väl så att alla inte är intresserade av att det ska förändras utan tycker att teatern ska tolka klassiker och spela för den publik som de redan har. Jag tycker ju att det är viktigt att ytterligare fortsätta att öppna upp och välkomna ny publik, alla kategorier och åldrar och därmed komplettera pjäsvalet men nya röster, unga och gamla författare.