Problemen med fördelningspolitiken för bidrag till fri svensk teater är inte blockpolitiska, dom är fundamentala. Sedan Madeleine Sjöstedt blev Kulturborgarråd har plötsligt Claes Wahlin blivit en grävande och granskande kulturjournalist. Men bidragspolitiken måste alltid granskas, inte bara när alliansen har makten.
Den 8 november skriver Wahlin i Svenska Dagbladet om marknaden kontra konsten. Innehållet är välformulerade självklarheter för de flesta som intresserar sig för skapandet, den kreativa processen. Men vilken praktisk fördelningspolitik förespråkar Wahlin? När Wahlin använder sin position och sina möjligheter att påverka, så vill jag inte bara ta del av skepticism inför alla former av utveckling och förändring. Vilka kriterier skall råda, när pengarna fördelas? Och hur skall vi sökande veta att ansökningarna bedöms korrekt i en utsatt konkurrenssituation? Bidragspengarna är ytterst begränsade, och vi är många som vill ha del av kakan.
Kulturförvaltningen har i år tagit ett drastiskt beslut, ett revolutionerande beslut, att sänka bidragen till Fria Teatern i Högdalen. Argumentet var att Fria Teatern konstnärligt inte kunde försvara sina stora bidrag. Detta har upprört många. Så gör man bara inte, enligt kritikerna. Madeleine Sjöstedt har utpekats som boven i dramat (trots att makten har tre nivåer – den politiska, handläggaren och referensgruppen). Tidigare i år har Claes Wahlin, tillsammans med en rad andra recensenter (Lars Ring, Margareta Sörenson & Ingegärd Waaranperä), offentligt försvarat Fria teaterns höga bidrag. Sett till bidragens storlek, så har Fria Teatern under 30-40 år värderats som vore den svensk teaterelit. Ska vi utgå ifrån att det även är Wahlins åsikt? Argumenten som recensenterna framförde var lika tydliga som höstens dis.
När Birgitta Sundberg och Håkan Jonson (grundare och konstnärliga ledare för Fria Teatern sedan 1969) skall prioriteras år efter år, så väljs andra automatiskt bort. Nya generationer släpps inte in, nya röster tystas ner och embryon till en mer angelägen teater förtvinar. Den fria teatern ignoreras, till förmån för de som en gång i tiden kravlade sig in på bidragslistorna. När Wahlin och andra ger sig in i bidragsdebatten och försvarar en enskild bidragstagare – har man då tagit del av alla ansökningar? Naturligtvis inte. Man tar sig rätten att tycka i ett enskilt ärende, utan att ta hänsyn till rådande kriterier och konkurrenssituation.
Detta lösryckta tyckande måste ersättas med en seriös debatt om hur pengarna skall fördelas. Syftena med bidrag till fri scenkonst har successivt övergetts, och ersatts med löpande verksamhetsbidrag till några få konstnärer med fast scen (De fria institutionerna). Bidrag som Wahlin uppenbarligen anser aldrig får sänkas. Man är antingen innanför eller utanför murarna till bidrag – istället för kvalitetskriterier som styrmedel så har vi en mur. Denna konservativa, konserverande, hållning urholkar svensk teater. Är det så Claes Wahlin vill ha det?
En lamslagen hantering av bidragsfördelningen har medfört att teori och praktik har glidit isär, vilket skapat förvirring och tjäle i systemet. När bidragspengarna redan på förhand är öronmärkta till några få fria institutioner, så kan man inte samtidigt hävda att bidragen till fri scenkonst fördelas enligt kvaliteter på teaterkonsten. Inte om man är uppriktig. För att inte bedrägeriet skall avslöjas så mörkar man argumenten bakom besluten.
Vi har i Sverige ett antal stora teaterinstitutioner, regionteatrar och fria teaterinstitutioner. Samt en fri scenkonst. Jag anser att det är på tiden att de kommunala och statliga bidragssystemen justeras, så att den fria scenkonsten åter kan få bidrag. Kvalitetskriterier för bidrag får inte stanna vid att vara teori.
Separera ”Den fria scenkonsten” från ”De fria institutionerna”, genom att garantera 70% av bidragspotten till De fria institutionerna och 30% till Den fria scenkonsten. Formulera tydliga kriterier/prioriteringar för bidrag. Tvinga beslutsfattarna att skriftligt motivera sina beslut, med kriterierna som utgångspunkt. Och dela ut en mindre del av pengarna efter genomförandet, så att konstnärlig kvalitet uppmärksammas och uppmuntras in i framtiden.
Låt konstnärligt mod och kvalitet löna sig på riktigt!
Tidigare Nummerartiklar om Stockholms frigruppsliv:
Ny signal om Stockholmskulturen
Bristande dialog ger inkonsekvent bidragsfördelning till fria teaterlivet Kärleksbrev till frigrupperna
”Tillfällig teater kanske den enda möjligheten”
<A href='Fria teatern och BUS får kraftigt minskade bidrag
Fria teatergrupper lågprioriteras 2011
Köldknäppsrisk i frigruppsvärlden
Danslivet 2011: Färre får mer
Färre fasta jobb för scenkonsten
Loading ...
