Det var inte bara en neologism, utan också en titel svår att smälta, på samma gång motbjudande och lockande. Herta Müllers andra roman Hjärtdjur (Herztier i tyskans original) kom redan 1994 men fick desto fler läsare efter den rumänskfödda författarens nobelpris 2009.
Enligt romanen bär varje människa ett hjärtdjur inom sig, det bestämmer hennes karaktär och sinne. Fritt associerat väcker hjärtdjuret dels en livaktighet, ett organ som lever och frodas; dels något mycket mindre självständigt, ett organ som fogar sig efter den förtryckande massan – mer djur än hjärta.
Det är i detta totalitärt utstakade spelrum som de unga, konstnärligt sinnade huvudpersonerna har att röra sig. De tillhör tysk minoritet i Nicolae Ceausescus rumänska skräckvälde, vilket gör deras utanförskap dubbelt, från barndomen via gymnasietiden vidare till längtan bort.
En av dem konstaterar först som sist: ”Om vi tiger är vi otrevliga, om vi talar är vi löjliga”. I det är Lena Carlssons bearbetning, som hon framför ensam på Kulturhuset Stadsteaterns fria scen, romanen trogen. Ur Müllers självbiografiska berättelse, ömsom abstrakt, ömsom ögonblicksklar, syr hon ett lapptäcke av pregnanta bilder, formade av övervakningssamhällets ständiga krav på omskrivningar.
Men där romanen knappt nämner diktatorns namn, inleder pjäsen explicit med ett tv-klipp från 1989. President Ceausescu tillsammans med hustrun Elena tar emot folkets hyllningar och blomster i en parad som också skulle bli en av de sista. Det är förstås en konkretisering som skapar trygghet hos åskådaren; mot denna djupt tragikomiska bakgrund kan inga av Müllers poetiska metaforer, som ofta hämtas ur djur- och växtriket, bli för absurda. Historiens tragiska upprepning har lärt oss distans, vilket också utgör grundackordet i Müllers prosa.
Berättaren bär blommig sommarklänning och flera lager av skylande strumpbyxor. Först berättar hon Lolas öde, den av vännerna som minst rättar in sig i ledet. Efter flera sexuella äventyr med män om natten hittas hon snart hängd. Carlsson gör henne utmanande med statuerande höfter och menade blickar, efter vilka hon bedöms och döms. Till exempel av gymnastikläraren, en stridshingst som tar sig i skrevet och river ned applåder.
Orden kommer inte alltid ut med förlagans övertygelse, och kanske är den förstärkta illustrationen nödvändig för att göra föreställningen åskådlig, genomlidlig. För på scengolvet rullar det ena huvudet efter det andra, offer som genom nylonstrumpan blir dubbelt ansiktslösa. Om paranoians bevekelseskäl råder alltså inga tvivel; Müllers övervakningssamhälle är långt ifrån Kafkas. Men hjärtdjuret förblir utan ro.
Loading ...
