Filmen Billy Elliot handlar om en elvaårig engelsk grabb som av en slump upptäcker dansen. Kampen för att få dansa blir den drivkraft som hjälper honom att ta sig bort från misären och arbetslösheten i den nordengelska arbetarstadsdelen. Nummers Lena Andrén har sett filmen.
Männen, för det finns nästan bara män i Billys värld, är gruvarbetare. De strejkar och slåss med polisen men vreden och kampen blir uttryck för deras maktlöshet. Den ende Billys far har makt över är Billy och han förbjuder sonen att göra något som han och de andra männen anser är omanligt.
Det här scenariot skulle lätt kunnat utvecklas till en snyftare på temat okänslig faders grymhet mot stackars son. Att det inte blir så beror på att manusförfattaren Lee Hall gör karaktärerna mångbottnade och skildrar dem med empati och humor. I synnerhet gäller det faderns roll, känsligt gestaltad av Gary Lewis.
Om oförmågan att kommunicera
Man skulle kunna säga att Billy Elliot är en film om män, om deras bräckliga identitet och deras stumhet, det vill säga oförmågan att kommunicera djupare känslor. En oförmåga som gör männen i filmen, även Billy, benägna att snarare visa aggressivitet än att prata. Det intrycket förstärks av att regissören Stephen Daldry berättar historien om Billy mer med visuella medel än med dialog.
Fotografen Brian Trufano använder bilden för att tydliggöra dansens roll i Billys liv. Han gör Billys vardagsmiljö klaustrofobiskt kringskuren, trång och mörk medan scenerna där dansen dominerar har rymd och är fyllda av magiskt dunkelljus eller klar havsluft.
Den sparsamma dialogen är slagfärdig och inbjuder till många skratt men man skrattar med, inte åt. Det märks att såväl en av producenterna, John Finch som manusförfattaren Lee Hall har sin bakgrund i gruvarbetarmiljön. Frånsett några få onödigt sentimentala och krystade inslag, som att Billys bäste vän är gay eller ett brev från den döda modern känns skildringen trovärdig.
Bells utstrålning griper tag
Jamie Bell i rollen som Billy är filmens stora behållning för han har en närvaro och en utstrålning som griper tag. Hans Billy är inget underbarn, ingen wannabee som drömmer om berömdhet, utan en vanlig grabb som vill dansa. Koreografen Peter Darling får honom att dansa just så dåligt som en otränad person skulle göra. Samtidigt lyckas han locka fram ett slags desperat uttrycksfullhet som gör att man förstår att dansen för den här grabben är mer än vackra poser, eller som Billy själv säger:
– När jag dansar är jag där!
Den känslan finns med som en underström i de scener där Billy dansar sin egen dans. Därför skulle man kunna säga att Billy Elliot är en film för alla som någon gång nuddat vid den svårfångade upplevelsen av att vara totalt närvarande i sitt eget liv.
FOTNOT: Stephen Daldry debuterar som långfilmsregissör med filmen Billy Elliot. I England är han däremot känd som en stor teaterman och har under flera år varit regissör och konstnärlig ledare för Royal Court Theatre »
Loading ...
