Norrbottensteatern spelar just nu Birdy efter William Whartons roman. Rikard Bergqvist står för manus och titelroll, teaterchefen Erik Kiviniemi spelar Al och regisserar kammardramat som på mer än ett sätt påminner om leken ”gömma nyckeln”, en nyckel som i det här fallet leder in till Birdys psyke.
Scenen är karg och metallisk, kan växla till spelplats för ljusa barndomsminnen, men alltid med en underliggande ton av stålkyla. Uppflugen på en trälår sitter Birdy, en gång en ung fågelfixerad pojke, nu en krigsveteran som fastnat i en fågelkropp på ett mentalsjukhus.
Rikard Bergqvists täta fågelstudie imponerar. Till mentalsjukhuset kommer barndomsvännen Al, också han krigsinvalid. Kan den gamla vänskapen locka fram människan Birdy ur fågelkroppen? Historien berättas i blixtsnabba klipp mellan då och nu – den grabbyviga Al som boxar sig ur sin barndom och den krampaktigt optimistiske Birdy med sin enda vilja: Att kunna flyga. Men Als sökande efter fågelburens gömda nyckel tar en oväntad väg. Han hittar den, men inte där jag väntat mig.
Psykologiskt pussel
Det tunga ämnet till trots lockar föreställningen till skratt och berör. Kvinnan bredvid mig torkar tårarna. Så berörd blir inte jag av Norrbottensteaterns Birdy. Den kliver in i mig på en annan, mer analytisk nivå. Jag vill verkligen veta vad som hänt. Jag vill lägga de båda karaktärernas psykologiska pussel. Kommer på mig själv med att ställa amatörpsykologiska diagnoser.
Det handlar om barndom, ungdom, uppväxt, vuxendom. Om krig och strategier för överlevnad. Ingen säger var eller vilket krig det gäller. Ändå skimrar Birdy av förfluten tid och andas Vietnam. Kanske vore det än mer intressant med en uppdatering? Ett närmande i tid och rum? Till den ständigt pågående efterkrigstiden, nära oss, nära nu.
Loading ...
