Minsta gemensamma nämnare för pjäserna i Peter Birros Elverkettrilogi stavas Börje och beroende. Börje Ahlstedt spelade både i Arbetarklassens sista hjältar och Neil Armstrong var aldrig på månen, och så även här. En annan av huvudrollerna spelar beroendet. Beroendet av bekräftelse, alkohol, droger … Och dess konsekvenser för alla omkring.
Trots att scenen fylls av vitt satsar Den ömhet jag är värd på att komma djupare och mörkare. Jens Sethzman har gjort den svarta teaterlådan kliniskt vit och tom, så när som på skräpiga persedlar i hörnen och sjukhusdetaljer som en medicinvagn i rostfritt stål.
Och det är inte bara miljön som får mig att tänka ”Peter Birro goes Sarah Kane”, med Elverkets uppsättning av hennes Befriad i minnet. Vi hamnar nämligen tillsammans med Ahlstedts karaktär Samuel mitt i en liknande psykotisk mardrömsvärld där mentalsjukhusmiljö blandas med krigets fasor.
Genom omkastad kronologi rullas sedan de händelser upp som fört Samuel dit – involverande karaktärer som hans son (Ola Rapace), dennes flickvän (Livia Millhagen) och knarklangare (Thomas Hanzon) med flera.
Alla ingår i en mänsklig karta över missbrukets konsekvenser, där också samhällets klasshierarkier och de verkningar av 1900-talets historia som sträcker sig in i nuet är inritade – Samuel är en överlevare från nazismens koncentrationsläger. När det singlar flingor från taket är de inte vita, utan svarta som aska.
Regissören Stefan Larsson verkar vara godkänd förmedlare av Birros text. (Att inte alla är det påminns om i ett satiriskt sidospår där Johan Lindell blir en ryggradslös – bokstavligen! – tv-dramachef, som en blinkning till Birros verkliga SVT-vendetta. Fniss, säger den insatta kulturpubliken.) Det är väl något med manlighetsundersökande, teater-ska-kännas-i-bröstet-passion och stora pretentioner. Ofta balanserar det på det patetiskas gräns, inte alla finskådisar har låtits hitta trovärdighet i tjackpundarreplikerna. Helheten är mycket ojämn, helt enkelt.
Men jag njuter av hur nästan dansant de olika scenerna överlappar varandra, och låter mig falla för några hårda scener där närvaron lyser upp mörkret.
Loading ...
