Tusen bitar handlar om skådespelaren Tove Olssons egen familj och det olösta mordet på hennes morbror. Han var nio år äldre än henne och kanske mer som en bror. Han mördades med ett knivhugg när han var 29 år och ute på stan en sen kväll med sin pappa, Toves styvmorfar. Men pappan minns inget, vittnen kan ha sett en tredje person på platsen och förundersökningen läggs till slut ner.
Det är en stark historia. Det behöver inte bli bra teater, men det blir det. Jag blir berörd.
Minuterna som ingen vet något om är pjäsens blinda mittpunkt. Ett svart hål som drar linjer framåt och bakåt. Till före och efter. Men vad ska man göra med före? Hur förvaltar man minnet av en död son?
Mormor gör minnesalbum som ska vandra i generationer, ger sin son en favoritblomma han aldrig haft. Tove brottas från scenen med frågan om hur man får berätta om sina döda och de som lever.
Pjäsen är ett collage av tekniker och material. Vittnesmål, dagboksanteckningar, kassettband, minnen, telefonsamtal till mamma, psykiatriska expertutlåtanden, tv:ns eviga relationsbad i form av Oprah. Spelade scener blandas med hemmagjorda versioner av Queen, Björn Afzelius och Cat Stevens.
På scenen finns förutom Tove Olsson också Rickard Lanzén som tillbakadragen assistent. Rekvisitan har en framskjuten plats; minnessakerna som reliker av det som var före.
Collagetekniken hjälper till att ge den nödvändiga distans till den faktiska händelsen som krävs för att det här ska bli bra teater. Av samma anledning är det också ett klokt val att låta tre av karaktärerna, morfar Herbert, Tomas och Tove också vara dockor – för övrigt mycket välgjorda av Jenny Bjärkstedt.
Dubbleringen i dockspelet ger också möjligheter att visa tudelade känslor.
En stor styrka i Tusen bitar är allt den berättar om familjerelationer och om komplexiteten i varje liten människa. Det finns en vilja till förståelse och försoning.
Det finns skönhetsfläckar också. Kanske är de medvetna för att förstärka den dokumentära känslan. I min upplevelse är de i vilket fall mycket sekundära.
Loading ...
