Göteborgs bitskaste ängelAndreas Salomonsson (th) som ängel i Play Teaterkonsts uppsättning Änglahångel som spelas på Pustervik i Göteborg. T v kören, som imponerar på Nummers recensent i flera avseenden. Foto: Dorota Lukianska
Recensioner [2008-11-20]

Göteborgs bitskaste ängel

Änglahångel av Samuel Ek
Scen: Play Teaterkonst på Pustervik
Ort: Västra Götaland
Regi: Johanna Larsson
Scenografi: Linda Wallgren
Ljus: Jakob Larsson
Kostym: Maria de Frumerie
Mask: Hanna Elwe
Medverkande: Hanne Ekström, Karin de Frumerie, AnnaRuna Kax, Andreas Salomonsson, Rikard Södersten, Johanna Zandén med flera
Länk: Play Teaterkonst


RECENSION/TEATER. Med sin fjärde produktion Änglahångel befäster Play Teaterkonst sin position som den fräschaste fria gruppen i Göteborg. Det är inte bara ett stycke riktigt bra nyskriven dramatik. Uppsättningen är snygg, smart, samtidskritisk och ambitiös.

”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”. Den välkända Frödingstrofen börjar ringa i öronen. Att köpa förlåtelse och kärlek är en företeelse gammal som gatan. Det som Play Teaterkonst nu så skickligt sätter under lupp är vår tids profitgalenskap och inte minst den som kombineras med religion. Allt, precis allt kan säljas och gärna i kombination med diverse glamourpaketerade välgörande ändamål så att det känns ännu lite bättre för den stressade moderna människan.


Samuel Eks text är välskriven och humoristisk. Bitsk kritik mot samtidens cyniska mammondyrkan och underhållningsmentalitet samsas med rapp dialog och bibeltexter i businesskostym.
   Ängeln (Andreas Salomonsson) och hans vän Kajsa (Hanne Ekström) säljer hopp och förtröstan med klen vinst. I första akten trampas ett försiktigt spår upp till det som ska explodera i andra. Angel Land – ett religiöst nöjesfält med ”skuldfri entertainment” som slogan – blir till. Här säljs holy water, chilioblater och allehanda kitchiga korsbelagda attribut och här är Ängeln en superstar som dyrkas. Och hälften av allt går till välgörenhet.


För regin svarar begåvade Johanna Larsson vars väg till större sammanhang nu lär vara utstakad. Lyhört och exakt har hon styrt sin ensemble. Utmärkande är AnnaRuna Kax som den kallhamrade Cecilia, en dam som får Margret Thatcher att framstå som en mystant. Även Karin de Frumerie och Johanna Zandén är mycket sevärda som profetiska kappvändare med ständigt nya profitvänliga tricks bakom örat.
   Linda Wallgrens scenografi är ett snyggt bygge. Första aktens enkelhet står i kontrast mot de glittriga utsvävningarna i andra. Detta gäller för hela uppsättningen och fungerar, men i sin helhet borde man ha koncentrerat skeendet betydligt, särskilt i andra akten med dess långdragna shownummer. Den härligt osynkade kören är dock bedårande. En hel kör! Bara en sådan sak.


I applådtacket ramlar säkert trettio medarbetare ner på scen och den kollektiva processens styrka blir tydlig. Ambition och satsning av det här slaget behövs på Göteborgs fria scener.
   Praise Play! Det här är ett halleluja moment. Bokstavligt talat.

Linda Isaksson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (5 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare