På ett av Västerbottensteaterns reklamblad står att läsa att Bitterfittan rekommenderas för dem som gillade förra säsongens populära Lifsens rot, en pjäs efter en roman av Sara Lidman.
Förutom denna lösa sammankoppling hittar jag inga uttalade ambitioner från teaterns sida att länka ihop de båda föreställningarna. Vilket kan tyckas märkligt med tanke på att Bitterfittan så tydligt kan läsas som en förlängning av Lifsens rot, tematiskt förankrad i det ursinne som alltför många kvinnor, samtida och historiska, har brottats med som en följd av det ojämlika livet i en patriarkal ordning.
Det finns en stor skillnad i tilltal mellan de två pjäserna: i Lifsens rot finns ett genuint förhållande till ursinne och bitterhet, medan ilskan i Bitterfittan omgärdas av ironi och sarkasm. Genuiniteten rinner ut med badvattnet för att ersättas med en nonchig arrogans och upptrashad estetik – så typisk för regissören Pontus Stenshäll, men här så fel i sitt sammanhang.
När Tove Olsson på ett överdrivet sätt väser fram ordet ”bitterfitta” i den knastriga micken som står framför det höga barbord hon sitter vid blir det alltför tydligt att uppsättningen långtifrån tar Sara-karaktärens ilska och ambivalenta förhållande till kärleken, familjen samt karriären på allvar.
Hon, som ensam åkt till Teneriffa för att vila upp sig från sin treåring och i förlängningen bli en bättre mamma, försöker i denna fristad få perspektiv på de jämlikhetssträvanden som hon både hämtar kraft ifrån och förbittras av.
Detta vägrar Stenshälls dramatisering och regi att ta på allvar, med påföljden till och med skådespeleraren verkar obekväm.
Loading ...
