Jag har väldigt svårt att värja mig från Blackbird på Göteborgs stadsteater. Bara tanken på en våldtagen tolvåring är svårt plågsam och att hon återupplever sitt trauma är nästan lika motbjudande. Andrés Limas iscensättning av konfrontationen med en pedofil är stundtals outhärdlig.
Det råder ingen tvekan om att hans tolkning av David Harrowers pjäs når fram till sin publik. Folk mumlar när de vacklar ut ur salongen, omskakade inte minst av Nina Zanjanis skådespeleri. Utan att slira varierar hon neurotiskt pladder med paralyserad tystnad, otyglad vrede med charmiga sarkasmer. Allt görs förfinat och med påfallande lätthet. Det hade ju så lätt kunnat bli för mycket med en karaktär som kastas mellan så starka och vitt skiftande känslor.
Zanjani får dessutom rätt motstånd av skicklige Lars Väringer. Han har en svår och paradoxal roll som han fyller på ett trovärdigt och faktiskt klargörande sätt. Hans vittnesmål är en inblick i pedofilens sätt att tänka, tolka och rationalisera sina handlingar. Man sitter där och förstår hur gärningsmannen en gång fick ihop sin egen depression med slumpen och ett karismatiskt barn.
Jag ryser mitt i lättnaden över att för en gångs skull få veta hur en pedofils tankar egentligen går. För det är ju där den blinda fläcken i de flesta skildringar brukar ligga. Vi får lida med offret, men gärningsmannen brukar förbli ett förhatligt mysterium. Också den här gången är han förhatlig, men mer komplex och mycket mänskligare än den litterära och dramatiska standardbilden av pedofilen. Det är modigt och befriande, samtidigt som det provocerar mig.
Blackbird är en lyckad uppsättning av ett intelligent manus, men jag har svårt att uppskatta det dramatiska hantverket fullt ut. Pedofiltemat och den mångbottnade analysen står i vägen. Det plågar mig personligen att ondskan inte är svart, utan faktiskt lika skimrande grå som de genomskinliga plastfilmerna som fyller scenen.
Loading ...
