Blackbird på Elverket

I detta omklädningsrum, i något slags företagsbyggnad, konfronterar 28-åriga Una den man som 16 år tidigare gjorde henne till sin ”Blackbird”. Anna Björk formligen attackerar rollen som den unga kvinnan. Med all rätt, eftersom Unas version av historien är kraftigt problematiserande och ger bränsle åt dramats intensiva problemspiral. Una växlar mellan att kaxigt konfrontera och anklaga mannen som kidnappade och förgrep sig på henne när hon var 12 samtidigt som hon, på vissa plan, fortfarande är den lilla förälskade flickan som lekte med elden när hon svärmade för en 18 år äldre man. Skuldperspektivet skiftar i kapp med ljussättningen på scenen.
   Göran Stangertz lockar med all sin skådespelarerfarenhet skickligt fram den rätta ”ser ut som han har sett ett spöke”- looken, med gubbig förvirring, tufsigt hår och rödsprängda ögon när Una kliver in. Han hade ju gått vidare, hade hon inte glömt? Klart som fan att hon inte har glömt. Men han har suttit av sitt straff, gjort sina fängelseår och bytt identitet och försvarar sig nu ivrigt med att han i alla fall inte är en sån… Han kan inte ta ordet pedofil i sin mun men har minsann läst på hur… såna beter sig och så beter sig inte han. Hon var ett undantag, han var ju förälskad. Det förstår hon väl?
   Texten fullkomligt briljerar i sin förmåga att skjuta skallen av samtliga potentiella förenklingar kring detta ämne. Att kalla dramat för ”pedofilpjäs” är förstås också det en förenkling. Fördomar tangeras och välts omkull oavbrutet och föreställningen blir därmed ett utmärkt underlag för debatt och diskussion, vilket också Elverket ämnar använda den till. Men att uppsättningen skulle vara ”djupt provokativ” som den utmålats? Nej, trots ämnet blir jag inte särskilt provocerad, inte ens när Anna Björk sliter av sig trosorna känner jag att jag måste blunda. Om regissören Eva Dahlman hade vågat slita trosorna av hela pjäsen hade det kunnat bli riktigt drabbande. Eller varför inte applicera ett anarkafeministiskt hämdmotiv?
   Istället väljer Dahlman att vira in sin tolkning i ett onödigt snällhetsfilter när hon låter paret tassa så försiktigt kring den heta gröten. Visst kan en distansering vara motiverad på Sveriges nationalscen när debatten kring våldtäkter och övergrepp ofta annars blir så infekterad med allt gubbvinklat skuldbeläggande av kvinnor. Man vill förstås inte riskera att på något sätt bli missförstådd. Men det är en feg konstnärlig kompromiss.