De en gång vita tegelväggarna är solkiga och andas misär. I Jan Lundbergs scenrum finns några skelett, ett snuskigt vattenfyllt badkar och en träskrinda med en sittande docka i naturlig storlek.
Dockan föreställer professor Charcots demonstrationsmedium Blanche Wittman, ”hysterikornas drottning”, vars armar och ben behövt amputeras efter de strålningsskador hon ådragit sig när hon assisterat Nobelpristagaren Marie Curie (spelad av Gunnel Lindblom) i arbetet med att framställa radium.
Blanche spelas samtidigt av Elin Klinga, med alla kroppsdelar i behåll, vilket funkar berättartekniskt eftersom tidsperspektiven konsekvent förskjuts under spelets gång likt ett drömspel. Eller mardrömspel, som regissören själv valt att kalla det i programmet.
Till stor del är detta Blanches historia och den ställer frågor kring vetenskapliga framgångar och baksidor på sin spets. Hur kunde professor Charcot få driva sina teorier kring kvinnlig hysteri så långt i praktiken och hur kunde Marie Curie underskatta de radioaktiva ämnena så?
Att regissören Hilda Hellwig ofta växlar såväl arbetsland som genrer kan bara sägas ha gynnat uppsättningen. Med en både smak- och effektfull avvägning har hon tagit tillvara på teaterns alla möjligheter att skapa en riktigt stark upplevelse utan att måla över själva budskapet, som har ett tydligt men inte enbart kvinnligt perspektiv.
En spöklik stämning etableras redan i inledningsscenen med skräckfilmisk ljusdesign och ett nedstämt, doommetalliknande och samtidigt symfoniskt musikintro som jag först har svårt att placera men efter att San Francisco Symphony Orchestras tolkning av Metallicas ”Nothing else matters” fått lägga ridå i slutet, genast finner en etikett åt.
De intagna hysterikorna agerar ut sina mest ”hysteriska” egenskaper under en metateatral dårarnas bal. Där får Julia Dufvenius Jane Avril briljera i danssjuka till Offenbachs cancangalopp och operahögskoleeleven Alexandra Büchel gör en riktigt otäck tolkning av Nattens drottnings hysteriska koloraturaria (”Die Hölle Rache kocht in meinem Herzen”) – viftande med en kniv framför sin blodiga särk. Och med tanke på deras livssituation är dessa beteenden fullt begripliga.
Det förhöjda spelet matchar berättelsen och att historiska fakta blandats upp med dikt understryks av rent fantastiska scenerier, såsom när Tomas Ponténs åldrade Freud tycks återberätta det vi ser genom att läsa ur en brinnande bok.
Rökmaskinen jobbar för högvarv när den döde professor Charcot kliver ur sin kista för att förklara sig och Danilo Bejarano försvarar sin rollfigur så bra att han framstår som uppriktigt ovetande om vad han egentligen utsatt dessa ”hysteriska fruntimmer” för. Under inflytandet av Elin Klingas och Gunnel Lindbloms övertygande spel är man på samma sätt nära att köpa Blanches och Maries teori om att den självlysande, radioaktiva vätskan de arbetar med är synonym med kärleken, som likt ett dramats eget grundämne vid upprepade tillfällen sägs övervinna allt. Nothing else matters.
Så många misstag, så mycket passion. Vilken underbar teatral diskussion.
- Relaterad länk: Se och lyssna på Metallicas ”Nothing else matters” framförd med San Francisco Symphony Orchestra på Youtube
Loading ...
