Blanco & End med Cullbergbaletten

Ett genomgående tema i båda verken är murar, ett aktuellt ämne i vår tid då murbyggandet verkar tillta. Inte minst det personliga murbyggandet, vilket är vad Thomas Zamolo är upptagen av i Blanco. På ett humoristiskt och överraskande mjukt sätt skildrar Ingers koreografi för åtta dansare murbyggandets lockelse och problematik – en mur kan stänga ute men också stänga in. Izumi Shuto ”muras in” i ett berg av skor och en tjock konturlinje som Zamolo drar upp omkring henne. Men den kan också skydda, i verkets slutminuter omgiven av en mur av mörker låter Shuto Ingers viktlöst mjuka rörelser flöda i ett solo som fångar varats inneboende motsägelsefullhet.
   Sidi Larbi Cherkaoui har ett vidare perspektiv och hans mur kan – även om den osökt för tankarna till en viss ökänd mur i Palestina – symbolisera alla murar. Hotfullt tornar muren upp sig över Tilman O’Donnells gestalt som genom sin intensiva närvaro förkroppsligar tillståndet att vara på flykt. Trots den hotfulla grundatmosfären, ljudet från jetplan och helikoptrar och sökarljus har verket en subtilt humoristisk grundton. Och stunder av skönhet, som när de nio dansarna i en långsam procession med orientaliskt influerade armrörelser till traditionell georgisk musik rör sig fram mot publiken, på en och samma gång sköra och oemotståndliga. Men här finns också en drastisk humor, främst manifesterad i en parodiskt utdragen slagsmålsscen. Och detta är paradoxen i End att Cherkaoui samtidigt som han skildrar en ångestfylld livssituation – en dead end – håller fast vid en envetet livsbejakande humor. Kanske är detta ett av Cherkaouis kännetecken – att sammanfoga det motsägelsefulla till en dynamisk helhet som lockar mig att tänka vidare.