Föreställningen Trilogia do Bufão bygger på Dario Fos texter i brasiliansk tappning och berättar bland annat om hur bonden som blev bortkörd från sin jord och såg sin fru våldtas av patron, genom ett mirakel förvandlas till gycklare. En föreställning som skojar med allvarliga ting, utmanar och ifrågasätter. Texter i vilka teaterns urkraft pulserar och som talar direkt till den brasilianska verkligheten. Men musiken och stampandet är inte bara upptakten till en föreställning utan också till ett teaterprojekt som genomförs som ett samarbete mellan de lokala folkrörelserna och Universidade Estadual de Santa Cruz.
Blandkultur av dans, capoeira, musik & litteratur
Vi befinner oss i Salobrinho, på gränsen mellan kustens regnskogsområde och inlandets öppna landskap. Det lilla universitetet står för en stor del av regionens framtidshopp. En region vars ekonomiska situation förändrades totalt på 1980-talet när kakaon, den dittills helt dominerande inkomstkällan, drabbades av en svampsjukdom som i stort sett nollställde produktionen under mer än ett decennium. Tidigare rikedomsbringande plantager, dignande av kakaoträdens guld, skrumpnade ihop och blev i stort sett värdelösa. I ett slag rördes den sociala strukturen om. De mest välbeställda familjerna blev i många fall utblottade, deras anställda förlorade sina jobb, medan de fattigaste blev allt fattigare och regionen tappade sitt självförtroende.
Men södra delen av delstaten Bahia är också känt för en annan sorts rikedom, framväxt ur den smältdegel som historien skapat i ett land där förfäder och förmödrar var indianer, afrikanska slavar och portugisiska kolonisatörer. Genom mötet mellan sinsemellan helt skilda traditioner skapades en särpräglad blandkultur med dans, capoeira, musik och litteratur.
Gatans teater
De teatrala uttrycken är också mångsidiga. Samtidigt som det på stadsteatrarna spelas teater stöpt i såpoperaform och konventionell tittskåpsteater finns det ett otal folkliga teaterformer. Det rör sig om både nya och månghundraåriga tekniker, somliga lever och frodas medan andra hotas av moderna tiders globalisering, tv-fiering, musealisering.
Gatusångaren ”O Repentista” sitter på torget och improviserar på vers, enligt en ännu levande månghundraårig tradition från Portugal. Rester av en annan medeltida europeisk tradition, från den tid då teater var en, av den katolska kyrkan, förbjuden konstform, kan man fortfarande se i några småstäder i Bahia. Karnevalen utmärks här inte av det överdåd som finns i Rio de Janeiro. Karnevalsfirarna dansar efter orkestrar som rör sig längs gatorna på lastbilsflak eller till fots. Och mitt i folkvimlet dyker horder av smådjävlar klampande upp. Smådjävlar som anses vara en av de möjliga rötterna till Commedia dell’Artes Harlekinfigur, men som här lever kvar i en mer ursprunglig form.
Dans på skolschemat
I de folkiga teaterteknikerna och uttrycken blandas katolska riter från det medeltida Portugal med afrikanska masker och mångudadyrkan, indiansk symbolik med arabisk påverkan. Som ett gammalt lapptäcke, färggrant men skört, där de olika bitarnas mönster och struktur framhäver varandra. Ibland är det möjligt att ana de hopfogade bitarnas ursprung, ibland inte.
Det är för att praktiskt stödja, uppvärdera och utveckla denna lokala kulturskatt som projektet med folklig teater har startats. Men också som ett sätt att arbeta med och för de folkrörelser som använder sig av teater som uttrycksmedel. Det handlar egentligen om perspektiv: Vems är berättelserna, vem riktas de till?
Inom ENCANTARTE, en organisation verksam i Maria Pinheiro, ett slumområde i utkanten av staden Itabuna, har man sedan starten för några år sedan utgått från dans och musik för att kunna motivera barn och ungdomar att studera geografi, historia och samhällskunskap.
– Genom att dansa afrikansk dans blir ungdomarna intresserade av sina rötter, genom att träna kampsporten capoeira får de kunskap om vad slaveri och förtryck innebär, genom att stå på scen blir de stolta över sin hudfärg och får självförtroende, genom träningen och sammanhållningen här får de ett mål att sträva efter och vi kan kräva att de inte ska hålla på med brott eller droger.
Orden kommer från Egnaldo Ferreira França, en av ledarna, inte stort äldre än deltagarna i den grupp han leder, med egen erfarenhet av det han talar om.
– Vi har sång, slagverk, afrikansk dans och capoeira på programmet. Nu vill vi starta upp teaterverksamhet också, ge våra ungdomar ett nytt sätt att berätta på, att förändra verkligheten med.
Brasilianskt tältprojekt
PRUNE, är en organisation som undervisar ”svarta och marginaliserade” ungdomar som ska göra högskoleprov för att komma in på universitetet. De har varit med sedan de första diskussionerna om projektet med folklig teater. Alla eleverna ska se Dario Fo-föreställningen. Det handlar om dem, att genom kreativitet ta sig förbi svårigheter och gyckla med makthavarna.
Den som reser i Brasilien kan inte undgå att se mängder av tält och skjul av svart plast och bambu resta längs vägrenarna överallt i landet. Platserna är strategiskt valda, väl synliga, lätta att känna igen på den rödgröna flaggan som vajar ovanför. Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST), de jordlösa lantarbetarnas rörelse, har varit med från början. MST är en landsomfattande organisation som genom att upprätta noggrant planerade tältläger och genomföra jordockupationer arbetar för en genomgripande jordreform. Men MST arbetar också med utbildning ”jordens pedagogik” och teater (i vid bemärkelse), kallad ”a Mistica”.
– Människor som kämpar upptäcker att de kan återfå krafterna genom ”a Mistica”. Konsten vattnar medvetandena, får tankarnas och drömmarnas frön att gro, säger Ademar Bogo, ledare inom rörelsen.
Om historien, livet på landsbygden, politiska hjältar och religiösa förebilder och om möjligheten att skapa en bättre värld handlar sånger, dikter, dans och berättelser. För MST är ”a Mistica” inte bara föreställningar, utan också ritualer med djup symbolisk mening. Vardagliga föremål som en sandal, en anteckningsbok, eld, bambu och kastruller är återkommande symboler. Majskorn, blommor och mänskliga gester i arbete, fest och vila laddas också med konstnärliga betydelser. Varje möte, varje marsch som MST ordnar och som samlar de jordlösa lantarbetarna innehäller konstnärliga inslag, som håller rörelsens historia levande men som samtidigt skapar bilder av hur ett framtida, mer jämlikt Brasilien skulle kunna se ut.
Att få verklighetens förklädnader att falla
De olika folkrörelserna utvecklar konstnärliga uttryck efter sina egna, speciella behov. I de svartas organisationer pånyttföds och föryngras afrikanska traditioner. I de indianska, finns dans och riter med många teatrala inslag. Dessa organisationer, liksom sådana som företräder studenter och fackliga intressen, är inbjudna att delta i projektet, i diskussioner, workshops och möten. Att uppträda för varandra, improvisera och göra övningar tillsammans leder till att erfarenheter sprids och kunskaper delas. Genom masker och kostymer kan verklighetens förklädnader falla. Erfarenheten av att stå i centrum på scenen kan vara ett led i att bryta marginalisering i samhället.
I arbetet används lokala arbetsmetoder och teatertekniker, men också sådana som lånats från teaterbetare världen över, tillsammans med inspiration från bland andra Augusto Boals “de förtrycktas teater”, Dario Fos respektlöshet inför övermakten, Keith Johnstones statusövningar och Suzanne Ostens konsekventa och modiga val av perspektiv. För också i Brasilien är Ostens metodik att arbeta fram föreställningar tillsammans med referensgrupper fruktbar. Fruktbart är det också att envetet fråga sig, vad det är vi inte vågar se, var hindren för vårt seende och vår kreativitet ligger. Och att alltid välja teman som berör referensgruppens och publikens vardag.
”Det är här och nu, på den här platsen, som jag ska berätta min historia för er… sjunga den, dansa den, ropa… ” Skådespelarna i Ilheus kastar sig hjulande, nästan flygande ut bland publiken. Orden är Dario Fos. Berättelsen är deras egen – folkrörelsernas och publikens.
Loading ...
