Den som försöker öppna Bländverk med den psykologiska realismen som nyckel går snart bet. Här är ramverket visserligen nästintill realistiskt, men det är en ram som har fått sig en rejäl törn så att också motivet har börjat skeva.
Herr Walters hem är solkigt till färgskalan och inget annat än klockan på väggen vittnar om att tiden faktiskt går. Hit kommer hembiträdet Julia (Anna Wallander), med meriter från Schweiz och resolut städvigör. Men tillvaron hos herr Walter (Staffan Westerberg) är mystisk.
Det klingar som från en strindbergsk Spöksonaten i rummet när frun, i Monica Stenbecks bitskt uttråkade gestalt, gör entré. Hon är visserligen död, men tycks ha blivit kvar i lägenheten, mest av slentrian, lite som en stalker som vägrar släppa taget. I tvättkorgen hittar Julia färska matrester på en barnklänning; bakom en stängd dörr hörs barnskrik. Skräcken lurar, skräckfilmsmusiken tränger sig på som en enträgen geting. Är barnet verkligt, eller som i Edward Albees äktenskapliga helvete Vem är rädd för Virginia Woolf, påhittat? Här finns inga självklara svar.
Det är framför allt ensamheten och agorafobin som är herr Walters ok. Trapphuset har blivit en avgrund, omöjlig att kliva över, den smutsbruna lägenheten har blivit hans fängelse. Staffan Westerberg tecknar en uppgiven man, som med kärnfull, ibland brysk, precision rättfärdigar sitt sällsamma leverne. Julia försöker i ungflickig naivitet att lätta hans börda. Hon dammsuger, lagar köttgryta, lockar med honom ut på middag. En förändring tycks möjlig, en tillvaro bortom det nötta köksbord som utgör scenens centrum.
Men undan för undan blir det i stället Julia som alltmer kvävd tvingas underkasta sig lägenhetens järngrepp. Med ögon lika rullande som nummerskivan på telefonen försöker hon telefonera sig bort, men utan framgång. Bakom lägenhetens lyckta dörrar hamnar de tre i stället i ett rollspel där de byter klänning lika lätt som identitet.
Marius von Mayenburg hör till Tysklands unga dramatiker med hemvist på Schaubühne i Berlin, en scen i bräschen för experimentell teater. Regissören Richard Günther och hans ensemble lär själva ha saknat de självklara förklaringsmodellerna under arbetet med pjäsen. Bländverk är och förblir ett pussel där bitarna inte riktigt passar ihop. Så underbart! Inte heller livet har ett självkart facit. Förståelse är inte alltid nyckeln till visdom. I sin outgrundlighet blir Bländverk helt enkelt bländande bra.
Loading ...
