De tre blåsminkade personerna på scenen — som ser oss lika tydligt som vi dem — naglar fast blicken med lika delar uppfordran som vänlighet och ställer jobbiga frågor. Är du typen som gillar organiserade aktiviteter eller är du mer spontan? Interagerande teater är man kanske inte alltid upplagd för? Vi skall väl bli underhållna här, eller? Några sekunder senare hänger jag mig åt en föreställning som rannsakar, lustmördar och hyllar performancekonsten på en och samma gång. Med en särskild hälsning till trion Blue Man Group som i spektakulära shower bankar på dräneringsrör, på blöt färg eller taktfast mumsar kalaspuffar.
Ludde Hagberg, dansare och skådespelare som arbetat med koreografen Jens Östberg i bland annat hyllade Freak Show, leder med auktoritet — och i sällskap av Linda Adami och Pontus Stenshäll — utforskandet av teaterns tillblivelseprocesser till oanade höjder i tio korta sekvenser.
Utan att avslöja vad som kommer att ske, då leken med våra förväntningar och överraskningsmoment blir en del av den energi som skapar humorn och dynamiken i rummet, utlovas mycket rörelse och mim, ett stycke skuggteater och lite ’danse moderne’.
Inslag som ”The Box”, måhända inspirerat av Peter Greenaways prettohappening 100 objects to represent the world, och ”She doesn’t belong in the play”, om invandring till Sverige genom århundraden, visar på ett brett tematiskt spann.
Att den svarta lådteatern (här visserligen vit) med sparsmakad scenografi (några flyttkartonger) kan vara svårslagen i sin enkelhet är detta ett bevis för. Att man inte alltid behöver se saker för att förnimma dem, är själva utgångspunkten. Hur de sen lyckas fånga in stora filosofiska spörsmål kring tro/vetande, hjärna/gener, resonemang kring intolerans och främlingsfientlighet samt problematisera huruvida Ikea styrs av lagar eller moral på en timme, är nästan obegripligt. Det är vasst utan att vara pretentiöst, civilisationskritiskt utan pekpinnar och lika bubblande roligt som efter ett glas skumpa. Just det, ALLA TALAR SVENGELSKA!!
Loading ...
