Dansvåren 2003 ser ut att gå i knapphetens tecken. Frånsett två mindre performancefestivaler, blir det inga stora internationella gästspel. Däremot många föreställningar i det mindre formatet av kända och okända svenska koreografer.
Det slående med vårens dansutbud är steget tillbaka från de stora scenerna till de små, en trend som främst manifesterar sig på GöteborgsOperan och Dansens Hus. Dessa båda dansscener har vikt en ansenlig del av tiden på sina stora scener åt publikknipande underhållning i den lättare genren. Göteborgoperan satsar hårt på musikaler och Dansens Hus på den svenska, lika familjevänliga som skickliga, streetdancegruppen Bounce. Med andra ord, en sund ekonomisk satsning som förhoppningsvis resulterar i att man nästa säsong har råd att ge publiken ett mer sammansatt program.
För det kan väl inte vara så illa att detta är ett bestående mönster, att vi har att se fram emot en framtid där den smala dansen i de stora husen får ”knö” in sig på den lilla scenen, medan kommersialismen ockuperar den stora? En framtid där det bara är de mindre scenerna som tar risken att bjuda in smalare (läs konstnärliga) utländska och svenska föreställningar. Eller är det så att de statligt stödda scenerna i dagens hårda, ekonomiska verklighet förväntas bete sig som privatteatrarna, som ju annars är de som saluför kommersiella arrangemang?
Om man nu anser sig vara tvungen att använda de stora dansscenerna kommersiellt, vore det bättre att styra över de intressanta och lönsamma dansgästspelen till dessa scener på ett mer strukturerat sätt, till exempel skulle jag mycket hellre sett Stomp på Dansens Hus, eller Göteborgsoperan, istället för i Cirkus tittarovänliga lokal. Vad jag vill säga med detta är att kommersiella satsningar inte behöver vara fel, men att de bör användas för att möjliggöra olönsammare satsningar, istället för att tränga ut dem.
En annan förklaring till den bleka dansvåren är att de nya balettcheferna på Kungliga Operan och GöteborgsOperan får dras med sina föregångares planering därför att styrelserna för de båda husen inte anser att man behöver rekrytera en ny balettchef förrän den nuvarande har sagt upp sig, ett lika märkligt som otillfredsställande tillvägagångssätt. Först i april får Madeleine Onne tillfälle att presentera ett eget program med verk av intressanta europeiska koreografer. GöteborgsOperans nye balettchef, Kevin Irving, har också lyckats få in några egna val under våren även om det känns som han fått klämma in dem med ett skohorn.
Det är de mindre dansscenerna som står för vårens danshändelser, till exempel har Dansstationen i Malmö en sportlovssatsning, en vecka fullspäckad av dans för unga. I Stockholm bjuder Kilen i Kulturhuset på en Performancefestival i april. Moderna Dansteatern har ett varierat program med både utländskt och inhemskt, bland annat ett nytt verk av svensk dans leading lady, Margaretha Åsberg. Orionteatern satsar på en mimföreställning baserad på FN:s Barnkonvention, ett nog så angeläget ämne i dessa tider. Blå Lådan svämmar över av föreställningar av kända och okända koreografer. I Göteborg samarbetar Atalante både med Filmfestivalen och Göteborgs internationella konstbiennal, visar nyskapade dansverk, har debattkvällar och mycket annat. Därtill samarbetar Atalante med Moderna Danseatern och Dansstationen i Turnéslingan, vilket gör att publiken i de tre städerna får del av fler dansföreställningar.
Vill du se spännande dans i vår, kolla in de små scenerna, och glöm inte gallerier och museer för dansen kan dyka upp där du minst anar det!
Loading ...
