Den smala glipan längs ryggraden i de knäkorta särkarna hos de intagna på Sâlpetrièresjukhuset säger något om makt. Kläder som knäpps eller knyts baktill kräver antingen tjänare eller vårdare. Makten över något så basalt som att klä sig är överlämnad till, eller övertagen av, någon annan. De intagnas utforskare, som professor Jean Martin Charcot (Gabriel Suovanen), har kläder som knäpps framtill.
Efter storslagna Elektra går Norrlandsoperan vidare i kulturhuvudstadsåret med en blekgrönt självlysande urpremiär som bygger på P O Enquists roman om tvåfaldiga nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent Blanche Wittman. Båda fint gestaltade av Susanna Levonen och Charlotta Larsson. Mats Larsson Gothes nyskrivna komposition är stor, äventyrlig, smeksamt vacker, orgastisk, Maria Sundqvists libretto både poetiskt och rättframt.
Blanche var, innan det radioaktiva arbetet hos Curie, en av Charcots patienter och förevisades inför publik som ”hysterikornas drottning”. Scenen med den tortyrliknande ovariepressen är mycket obehaglig. Läkaren påminner om en marionettspelare i sitt utforskande av den kvinnliga kroppens ”tryckpunkter” som ska kunna orsaka exakta reaktioner. Operan väcker många tankar kring vetenskapshistoria och sanningsskapande: paret Curie avslutar en dag i laboratoriet med seans, bemästrandet av kvinnans inre okända har sin motsvarighet i expeditioner till mörka kontinenter långt borta. Radium har en parallell i kärleken –fascinerande men också förtärande och förbrännande. Kärlek, radium och hysteri.
Hur byggs vetenskap? För Marie Curies del med högburet huvud. Hade hon givit efter för ”horkarlarna och arslena i Svenska vetenskapsakademien” som vill att hon avsäger sig sitt andra nobelpris på grund av en affär med gifte Paul Langevin (Kosma Ranuer) hade vi varit en kvinnlig nobelpristagare fattigare.
Det handlar om makt och om offer. Offret i ena vågskålen, vinningen för någon eller för många i den andra. Blanche är med sin strålskadade kropp som amputeras kroppsdel för kroppsdel ett dubbelt offer för vetenskaplig framfart, men ändå inte maktlös. Jag associerar till Anna Odell och hennes konstnärliga maktförskjutningar. En människas val är beroende av sin tid och sitt sammanhang – men aldrig helt styrda.
Recension av Hilda Hellwigs Blanche och Marie, Dramaten 2007.
Loading ...
