Rodnad är en utvidgning av ansiktshudens ytliga blodkärl. Beroende på starka känslor: erotisk upphetsning, vrede, skam eller glädje, alla livskänslans variationer. Eller en feberreaktion.
Fysiologiska gestaltningar av känslor är centralt i butoh, där hela kroppen fås att verka som känslouttryck. Blush, alltså rodnad, heter SU-ENs nya konceptuella verk. Konceptbegreppet i föreställningen är blod. Allt är rött i ett spektrum av nyanser, från cerise till purpur: ljuset, dansarnas klänningar.
Bilder projiceras på fondväggen, bearbetas processuellt på dator av Fredrik Olofsson, som sitter intill scenkanten. Bilderna, av Gunnar Stening, reflekterar och går i paritet med rörelserna på golvet. Ett klassiskt konstmotiv skymtar, de tre gracerna. Men här är det förstås inte konventionellt graciöst, det är ju butoh. Konceptuellt är också målandet på golvet och på dansarnas kroppar, lite Jackson Pollock och 1960-talets Ashbury Heights-psykedelia.
Helt samtida är emellertid Lise-Lotte Norelius elektronika, stundtals brus, stundtals mera rytmiskt och melodiskt, även detta processbearbetat av kompositören själv under pågående föreställning. SU-EN gör också ett röstinslag med elektronisk förvrängning. Hon styckar upp orden i stavelser: ord-butoh. Orden är givetvis blood, sangre och så vidare.
Febern som rasar i kroppen låter som ett rytande vilddjur. Blod och kvinnokroppar ger förstås associationer, med röd färg rinnande nerför låren. Men lidande och njutning har ett dynamiskt föränderligt förhållande genom hela föreställningen. Blomblad, färg, mosad frukt smetas in på dansarna, bilderna detaljförstärker effekten. Kroppens utsmyckning tycks övergå i ett tillstånd av förruttnelse. Ett öga projicerat på en dansares rygg betraktar publiken.
Några repetitiva passager är mera traditionell butoh, som positioner med böjda knän och armarna vikta mot kroppen. Eller två dansare som liggande på varandra rullar över scengolvet som vore de sammanklistrade. En rörelse och frusen pose som återkommer är det tillbakakastade huvudet: uttryck för både njutningsextas och underkastelse. Händerna för ansiktet är förstås den universella gesten för blygsel.
En ”actionart-installation” kallar SU-EN sitt verk, och det är väl en så bra beskrivning som någon. Hennes multimediala aktioner är oavbrutet intressanta.
Loading ...
