Historien om Macbeth är som en historisk föregångare till tv-serien Sopranos. Vägen till makt går genom våld, blod och ännu mera våld och till slut tappar förövaren bort sig själv. Men där maffialedaren Tony Soprano får professionell hjälp av en psykolog är Macbeths enda stöd en grupp mystiska häxor på heden. Deras poetiska, men något luddiga profetior verkar sakna terapeutisk effekt, utan ökar i stället snarast hans grubbleri och vansinne.
I Göteborgsoperans uppsättning har man vågat fokusera på kärnan i historien – paret Macbeths maktkamp och deras tilltagande sinnesförvirring. Scenografin består av effektfulla karmosinröda tyger mot grå bakgrund, som blodsdroppar på en cementvägg. De höga fönsterlösa murarna skapar en klaustrofobisk desperation i rummet.
Francesca Patanè som lady Macbeth är magnifik. Hon har jämförts med Maria Callas, och faktiskt liknar hennes röst Callas, på samma gång glasklar och personligt ”smutsig”. Den skär som en orubblig svärdsklinga genom salongen med en varm glöd. I en djupröd klänning med släp forsar hon fram på scenen som ett elegant blodflöde. Men hon kan också ibland gå ner i ett svagare tonläge och skapar därmed ett levande och starkt porträtt av den maktgalna ladyn.
En annan röst som förtjänar att lyftas fram är Tomas Linds, i rollen som Macduff, med en vacker sorg i sin tenorklang.
Orkestern mejslar tillsammans med dirigenten Giancarlo Andretta fram detaljerna i musiken och fyller den med energi. På minussidan kan nämnas några orena partier i häxkören och en räcka stillastående scener som tillfälligt drar ner engagemanget. Jag hade också önskat tydligare skiftningar hos Macbeth själv. Hans ångestfyllda vacklande mellan skräck och maktbegär når inte hela vägen fram.
Men som helhet är det en mycket stark föreställning. Modet att stanna upp i pauser och tystnader tillsammans med den rena scenografin slipar fram dramats gnistrande facetter. Den illustrerar med grym ironi att maktfullkomlighet är sig lik i alla tider. Gigantiska diktatorsporträtt byts smidigt ut till härskaren för dagen, lika lättvindigt som man dumpar exkungen i graven. Att den pampiga hyllningskören till den nye ledaren sker under vapenhot är helt följdenligt. Kanske kan föreställningen fungera som terapi för alla sorts maktmänniskor.
Loading ...
