På scenen står ett hopfällbart och vridbart litet hus. Där utspelar sig berättelsen om Sture som brottas med de förväntningar och krav som mansrollen ställer på honom. Det är ett viktigt ämne, men Folkteatern borde kosta på sin begåvade skådespelare en regissör som kunde hjälpa honom att vila i texten och ge berättelsen en tydligare gestaltning.
Föreställningen förklaras närmare i programmet. ”Man får med sig en kostym från förr” står det där. Sture gifter sig, får barn, följer med till Ikea och ställer upp som en riktigt modern man ska göra. Martin Pareto gestaltar uttrycksfullt hur den nedärvda kostymen skaver när Sture, som bär tusentals år av manliga hjälteroller på sina axlar, ska ta hand om illaluktande bajsblöjor. Han bygger projekt och försöker vara till lags, men glömmer att lägga tvättmedel i tvättmaskinen.
Den kvinna Sture älskar finns inte med på scenen. Martin Pareto, eller Sture, oklart vem, härmar henne. Av framställningen att döma är hon en av alla kvinnor som spelar den förkrympta kvinnorollen. Eftersom kvinnans roll inte problematiseras i föreställningen gör den en logisk kullerbytta. Stures mansroll har formats av att det finns kvinnor som inskränker sin mentala kapacitet för att underordna sig männen.
Om kvinnor slutade med det skulle även männen förändras. Kanske är det också det som händer i slutet av föreställningen när Sture blivit ensam. Kvinnan har kommit på att hon behöver luft och gått sin väg.
Mellan varven sjunger Martin Pareto vackert om kärlek. Föreställningen ger en stark musikalisk upplevelse. Efteråt känns det som att den skulle behövas följas av samtal.
Loading ...
