Ramberättelsen i Blottare och Parasiter skildrar resterna av en familj på skånska landsbygden under en julinatt 1969. Malin Ek spelar modersspöke, inleder med en lång och absurdistisk monolog på Bente Lykke Møllers sluttande leråker till scen, som påminner om ett ödsligt månlandskap. Hon släpar sina matkassar bland lantdjur i naturlig storlek, som alla har små lysande lampögon och stirrar elakt ut i publikmörkret. Denna osaliga ande går sedan röksugen genom pjäsen, vi får veta att hon slagits ihjäl med en hacka i svinstallet av sin son och det är en stark öppning där Malin Ek lyckas få till kombinationen av poetisk förhöjning och nattsvart humor som sedan bara återkommer fläckvis i resten av Ole Anders Tandbergs vaga regi.
För vilsenheten är tyvärr inte bara metaforisk. Här slarvas flera dynamiska utgångspunkter bort, såsom ironin över att detta är ”the summer of love” men de pårökta hippiesarna Bill och Will (dock flumskojigt gestaltade av Simon Norrthon och Jon Karlsson) har fått soppatorsk och hamnar i denna psykotiska familjesoppa.
Två bonniga dupontaraktiga bröder (spelade av Per Svensson och Torkel Petersson) super och suktar efter en utagerande lillasyster (Hulda Lind Jóhannsdóttir), som i sin tur ligger och skrevar utan trosor på det fuktiga fältet. När hon inte pratar om Judy Garland förstås. Och i Vietnam pågår ett krig som ingen bryr sig om, inte ens jag som sitter i publiken, för kopplingarna känns överhuvudtaget inte angelägna.
Jag har inget emot poetiskt, associativa texter och är av uppfattningen att en skicklig regissör i princip kan iscensätta telefonkatalogen så att publiken lyssnar. Men att placera en så här regiberoende text – som själv tycks tro att den är en klassiker trots att den bara refererar till en och annan – på Dramatens stora scen och samtidigt lämna skådespelarna regimässigt ute i den ruttna åkern är obegripligt. Formatet borde ha varit intimare, stämningen mer klaustrofobisk och personteckningen djupare. Nu märks det alltför tydligt att skådespelarna får göra detta grisjobb på egen hand och även om den skickliga ensemblen kommer långt tack vare sin erfarenhet saknas den samlande helhet som hade kunnat skapa relevans för orden.
Nu slår Svenssons text rakt ut i tomma luften – och det är mycket luft kring stora scenen. Därför slutar man lätt att lyssna trots alla politiska och existentiella laddningar.
Men kanske slutar man också lyssna för att pjäsens mest utsatta personer är kvinnor som varken tillskrivits förklarande bakgrundshistorier eller erbjudits hopp om upprättelse. I slutet är både mor och dotter åkerspöken som släpar matkassar medan de supande, krisande männen som så många gånger förr lyckas få tillvaron att kretsa mest kring dem. Vad vill man egentligen säga med det?
Loading ...
