Bobs korv

Danmark är ju känt för sina korvar. Det vet vi väl alla. Det är nog fler än jag som minns den røde pølsen på Trelleborg-Travemündefärjan när man var liten. Men, kära vänner, korven är mycket viktigare än så. Korven är det danska samhällets epicentrum.
   Jag knallar till repetition, det är måndag morgon. Jag har glasögonen på mig för att påminna alla om att min hjärna fungerar och träningsbyxor för att påminna alla om att jag faktiskt också är en teatermänniska. I rummet står skådespelarna som vanligt samlade i en klunga och äter korv. Man säger: ”Okej! Nu sätter vi igång!” Då säger dom (som vanligt): ”Nej, vi vill inte repa! Vi vill äta korv!”
   ”Okej”, säger jag och min auktoritet faller med typ 100 procent. Men vad ska man göra? Dom måste ju få äta sina korvar, annars går dom bara runt och är surmulna hela dagen och ber om rökpauser istället.
   ”Smask, smask”. Ljudet får mig att vilja borsta tänderna med tvättmedel.

Jag drömmer mig bort och fantiserar om svenska skådespelare som kommer till repen uppvärmda och glada: ”Låt oss skapa! Låt oss förändra världen! Låt oss vara närvarande och trovärdiga!”
   Så jävla orättvist. Danska skådespelare vill bara äta korv och röka och kröka. Vad sa ni? Generalisering? Nej, nej. Statistiska undersökningar visar att 100 procent av alla danska skådespelare menar att korvätning är basen för deras arbete. Och då ska man komma ihåg att en av mina danska kompisar menar att man är vegeterian även fast man äter korv. Korv är liksom inte korv här. Korv är Gud.
   De smaskar vidare och berättar roliga historier med jylländsk dialekt. Det är verkligen inte kul. Jag brukar inte vara den som är den, men det här är verkligen helt och hållet bara så otroooligt tråkigt.
   Jag tar ett djupt bloss och tittar på klockan. ”Okej hörrni! Kom igen. Ska vi inte samlas… lite… näha…” Oförstående blickar vänds emot mig. ”Du. Vi är faktiskt mitt i maten.”

Staffan Valdemar Holm sa nånstans i nån intervju att man faktiskt kan vara regissör även om man inte röker. Men det är en fet lögn och det vet han lika väl som jag. En regissör utan sin cigarett är som en vegeterian utan sin korv… eller, nu fattar jag inte… Skit samma, jag tänder en ny och bestämmer mig för lämna lokalen. Nu får det vara nog! Dom får ”finna sina karaktärer”, eller vad dom nu ska, utan mig. En av skådespelarna regisserade faktiskt ett bygdespel på Bornholm i somras, så han kan väl ta över.
   Jag bestämmer mig för att promenera lite. Kanske skulle jag ta och upptäcka Köpenhamn! Jag ska banne mig göra Köpenhamn. Jag tror jag ska ta en öl i Nyhavn eller titta på Den lille havfrue eller helt enkelt ställa mig på Ströget och skrika danskjävlar och se hur folk reagerar. Nej nu vet jag! Jag ska gå till Christiania!
   Jag är nu hög som ett hus och gosar med en hund. Jag har ju alltid hatat hundar och haft mardrömmar om att de ska få sprut-diarré och att jag ska råka gå förbi och få bajs på hela mig. Men just den här är såå hiimla sööt. Och ägaren, en spännande karl med patina (en alkad grönländare), har smekt mitt hår och jag har fnittrat och pratat i-språket. ”Dit kittlis nir di gir si sir dir!”
   Kanske är han mannen i mitt liv? Hans röst är raspig, hans ord är musik som hackar sig in i mina öron, han… fy fan han är ju as-äcklig! Och hunden har slickat på min hand så att den är helt svampaktig! Blä!

När man arbetar med konst är det bra att ha livserfarenhet. Man ska ha levat helt enkelt. Så är det bara. När jag satt där med grönländaren och hans hund så kände jag för ett ögonblick att det här är ett sånt där tillfälle som man borde ta i akt. Fan. Jag borde ha stannat kvar och sett vad som hade hänt. Jag kanske kunde ha fått lite livserfarenhet. Han hade säkert en hel massa spännande saker att berätta.
   Synd bara att jag inte fattade vad han sa. Min danska är annars ganska bra. Men det tog ett tag. De första veckorna i skolan gick jag runt i en dimma och långt långt borta kunde jag höra ord som jag kände igen. Men det var liksom ”ææøøææ… improvisation…æææææøæøæøæ…. se din medspelare… ææøæøææøæ… tack för idag.”
   Jag undrar vad folk egentligen fick för intryck av mig. Jag kommer ihåg att jag pratade ganska mycket, men nu i efterhand har jag förstått att dom inte förstod en millimeter av vad jag sa heller. Härligt.
   Jag är helt inne i mina lingvistiska funderingar när jag plötsligt lägger märke till en bekant siluett. Ett gråblått byxben, perfekta pressveck. En rak hållning. Det är fan han. Det är fan Robert Wilson. Bob. Det snurrar runt i huvudet på mig. Vad gör Bob gömd bakom Johnnys pølsevagn? Jag tar några steg närmare. ”Bob? Is that you? Thank you for the performance. I’ve never seen Woyzeck presented in such… Bob? What’s the matter? Are you not feeling well?” Han verkar märklig. Han vänder bort sitt ansikte. ”Say something, Bob. Can you hear me?” Jag hör honom mumla något. ”Sorry? Sorry Bob, can you say that again?”
   ”Sausage.” Va?
   ”I said sausage!” Han vänder sig om, hans blick är immig. I hans hand ligger en halvt uppäten grillad korv med bröd. Med en hystisk stämma skriker han: ”IIoooo!! Sausage! I loooove sausage!!!”. Han pressar resten av korven in i munnen och nu börjar jag bli riktigt rädd.
   Jag vill springa iväg, men han håller fast mig. Han viskar i mitt öra: ”Sausage is God.” Hans andedräkt… kött…lök… och jag ser in i hans ögon och…
   Vad som hände sen? Det får ni veta nästa gång!