Marika Lagercrantz växte upp i ett hem med bokhyllor från golv till tak. Ofta kände hon att hennes far, författaren och publicisten Olof Lagercrantz, värderade böckerna högre än familjen.
– Böckerna var heliga, nästan som religion. Men för mig var böckernas värld en sluten värld. Jag förstod den inte. Den gjorde mig illa. Böckerna var skrivna av manliga författare och beskrev männens värld. I den världen ingick varken barn eller kvinnor.– Men i elvaårsåldern upptäckte jag flickböckerna. Anne på Grönkulla, En liten prinsessa. Jag läste allt jag kom över, utan urskillning. I de här berättelserna fanns ju jag.
De första riktigt genomgripande läsupplevelserna fick hon trots allt med två manliga giganter.
– Den ena var Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, som handlar om Stalinrättegångarna. Att läsa den var en chock. Det var första gången jag förstod vad en konstupplevelse kan göra med en människa. Sen kom Dostojevskijs Idioten. Snart blev ryssarna mina vänner – Tolstoj, Gorkij, Gogol. Men det var en smärta att den delen av världen var så stängd. Järnridån slog ned som en påle och gjorde allt otillgängligt.
Sedan två år verkar Marika Lagercrantz som kulturråd i Berlin. Till trerummaren i stadsdelen Kreuzberg har hon låtit frakta en stor del av sitt bibliotek.
– Framför allt tog jag med mig poesin. Den vill jag inte leva utan. Och mina konst- litteratur- och musikböcker.
Ofta går hon till någon av sina två lokala boklådor för att sätta sig och läsa.
– Varje kvarter i Berlin har sin egen bokhandel, där det ofta är författarläsningar och diskussioner. Det är så livgivande. Litteraturen är en stor del av både vardagen och det offentliga livet i Tyskland.
Den tyska litteraturen har funnits med Marika Lagercrantz sen länge. Hon läste tyska i skolan och reste på 1980-talet hit med den fria teatergruppen Jordcirkus och senare regisserade hon på Schauspielhaus i Hamburg. Det första hon läste när hon flyttade till Berlin var Uwe Timms Upptäckten av currywursten.
– Den handlar om slutskedet av kriget och är både rolig och gripande. Men framför allt är jag på jakt efter berättelserna om hur det var att leva i DDR. Christa Wolfs Änglarnas stad är verkligen en sinnebild av hur världen är uppdelad. Zonenkinder av Jana Hensel beskriver livet i den ryska zonen i Berlin och är full av smärta.
Du har alltid tagit dig tid att läsa?
– Jag är trots allt ett barn av litteraturen. Men jag har vigt mitt liv åt det talade ordet, att lyfta författarnas ord till nuet. Författare blickar in emot en framtid. En skådespelare står i nuet och kommunicerar med det levande med hjälp av orden.
* Denna artikel är tidigare publicerad i Vi läser nr 6.2013.
Loading ...
