Hon ställer sig starkt kritisk till den objektifiering och exploatering av författare som har accelererat under 2000-talet och där man inte bara ska vara begåvad, utan också ett varumärke.
Ändå ställer hon sig själv på scenen i drygt två timmar med föreställningen Enligt Bodil Malmsten med underrubriken Best of Bodil Malmsten. Eller just därför. Så älskar hon också författaren Thomas Bernhard som sa sig vara motsatsernas mästare.
Efter 35 år som författare och dramatiker uppträder du för första gången ensam på scenen med ditt eget material. Vad är skillnaden mellan att göra den här föreställningen och att skriva en bok eller hålla ett föredrag?
– När det är jag som står på scenen och läser ur mitt material, som på en författarafton, då är det jag som föreställer mig själv och det är ju en helt annan sak än en gestaltning. I den här föreställningen läser jag exempelvis en text som Marie Göranzon har gjort på Dramaten, men jag läser den ju som mig, såsom läsande, såsom läsande den gestalten. Men jag spelar henne inte. Och det är en väldigt speciell skillnad.
Därför att det blir en verfremdungseffekt när man ställer sig på scenen, även som ”jag”?
– Ja, det handlar ju om en tolkning. Jag tycker exempelvis att det är fruktansvärt fel av mig att stå och läsa mina texter, därför att jag tycker det är att göra våld på texten. Det är tvinga på folk en tolkning som är min – och som inte behöver vara mer rätt för att den är min.
Du benämner föreställningen som en uppläsningsföreställning. Hur vill du definiera det ordet i ett teaterlexikon?
– Gruppen som jobbar med föreställningen säger ”föreställning” och ”premiär” och jag säger: ”Nej! Det är en uppläsningsföreställning”! Och där är skillnaden. En skådespelare, en människa, som går in på en scen – en människa som skriver en text – den upphör att vara sin autentiska familjeperson. Den upphör att vara mormor, den upphör att vara könsvarelse. Och så blir den gestalten som föreställer sig själv. Ibland läser jag, ibland pratar jag i ett mellansnack. Men jag spelar ju inte en annan figur i den här föreställningen.
Men ändå inte dig själv?
– Nej, för det går inte. För ingen är sig själv när den ställer sig på en scen.
Vad tycker du om att författare numera inte bara ska vara begåvade, utan också se bra ut i rutan och vara sitt eget varumärke?
– Jag hatar det ordet. Och jag har haft det emot mig därför att jag just har sett bra ut i rutan. Och från början var det väldigt negativt eftersom mina dikter sedan blev lästa genom ett filter av en glad, rödhårig pingla.
Negativt ur vilken aspekt?
– För att man inte blir tagen på allvar. Det var verkligen så. Jag blev en gång recenserad av en litteraturkritiker som ”rödhårig” och det är extremt oförskämt. Det fanns ju ingen genusdebatt när jag debuterade 1977.
Men det bordet det ju ha gjort under 1970-talets tid av kvinnorörelse?
– Ja, det kom väl någon feminist och försvarade mig, men det var så dags.
Men nu objektifierar du på sätt och vis dig själv genom att sätta upp en föreställning om dig själv?
– Ja, men jag tänker på den persona som uppstår i samma ögonblick, hur mycket ”jag” man än skriver. Alex Schulman, som jag inte känner och som säkert är på en annan planet än jag på väldigt många sätt, han skrev också det: ”En bloggestalt är inte jag, det är en persona”. Jag brukar säga att varje tänkande läsare vet det där intuitivt.
Hur har du byggt upp Enligt Bodil Malmsten dramaturgiskt?
– Det är två olika akter av olika karaktär. I den första finns romaner med där jaget inte heter jag, utan det är Maurice i Den dagen kastanjerna slår ut, där han talar i jag-form men inte har något med mig att göra, sedan är det överklassfrun Giselle som var med i Tryck stjärna – som från början var en novell – också i jag-form men inte jag, och den tredje är en ung tjej som heter Johanna och som har varit fotomodell och som finns med i Nästa som rör mig. Alla pratar i jag-form, men de har inget i yttre bemärkelse gemensamt med mig. De har inte min bakgrund, inte mina karaktäristika, men de är möjligt att de uttrycker något som är mycket närmare den jag är än vad mina jagtexter gör.
Och i den andra akten?
– I andra akten kommer jaggrejen. Den är formad på alla mina jagberättelser: Finistèreberättelsen, bloggen … Så akterna har olika karaktär.
Jobbar du med dramats klassiska komponenter i dina pjäser, som peripeti och katharsis?
– Ja, det gör man ju alltid, det är oundvikligt. Det är som att andas för att leva. Men sedan vill jag aldrig att mina personer ska dö på slutet!
Men du har aldrig med några pistoler. Inte här heller?
– Inte här, men Peter Engman i rollen som Edvard i Tryck stjärna hade faktiskt en pistol – som inte avskjöts! Någonstans måste det vara en stegring och man måste känna avklangen, men det är mycket möjligt att vi inte nått fram dit än. Men som Samuel Beckett säger, att längre än till misslyckandet kommer man inte!
FAKTA
Enligt Bodil Malmsten har premiär ikväll på Södra Teatern i Stockholm för att sedan gå ut på Sverigeturné – läs mer här.
Loading ...
