Bokrecension: Spelet om teaterpolitiken

1974 års kulturpolitiska mål var att alla skulle få en möjlighet att se teater producerad i den egna regionen. Det handlade om uppsökande teater anpassad till olika publikgrupper. Men regionteatrarnas verksamhet blev aldrig högt värderad, annat än för barnteatern. Man kan fråga sig hur mycket den politiska styrningen hämmade både utövare och mottagare.
   Om man anser att teatern kan göra människor bättre, måste man också acceptera tanken på att den kan göra människor sämre, skulle antagligen författaren J M Coetzee säga.
   Rikard Hooglands Spelet om teaterpolitiken är en ambitiös avhandling som inte kommer att läsas av någon bredare publik, törs jag lova. Och ändå kan den få stor betydelse just för den bredare publiken, för även om Hoogland beskriver det förflutna med pondus är hans avhandling i första hand en del av framtiden. Den pekar så säkert på problemen med den politiska styrningen att den nästan borde ingå som obligatorisk litteratur inför alla framtida beslut i teaterpolitiska sammanhang.
   Visst, ibland önskar man att författaren talade klarspråk: Hooglands kombination av allvar och försiktighet ger avhandlingen en lite humorlös prägel av statlig utredning. Men det är samtidigt bra, för han skriver ju inte för att ge några svar, utan för att visa på tendenser och möjliga tolkningar.
   I en intervju i tidningen Svensk bokhandel får han frågan om han tror att regionteatrarna var ett försök att disciplinera frigrupperna. ”Jag kan inte bevisa det”, svarar Hoogland men säger sedan att det utan tvekan fanns en rädsla för dem.
   Och den politiska styrningen av scenkonsten består, kan man konstatera. I dag är det kanske den förtvivlade kampen om grindslanten som gör att de fria grupperna inte hinner bli farliga.