Att omdefiniera begreppet teater, ifrågasätta traditionella utgångspunkter, avstå från kausala förklaringar och motverka kanonbildning kan inte genomföras i ett huj. Och detta är givetvis författarna – Lena Hammergren, Karin Helander, Tiina Rosenberg och Willmar Sauter – mycket väl medvetna om när de publicerar sitt gemensamma verk. Men bara det faktum att dessa forskare på Teatervetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet tillsammans formulerar en sådan vilja är oerhört uppfriskande.
Tre tårtbitar feminism
Begreppet kanon kan beskrivas som det lilla urval verk och upphovsmän som är aktuella i skolor, blir föremål för forskning och hålls levande som referenser. Det är inte ovanligt att tro att denna kanon har ett eget liv, en naturlig utveckling; man är inte medveten om att det är ett tämligen litet antal röster med specifika avsikter som styr urvalet.
Nu är det inte lätt att motarbeta eller ens påverka rådande kanon, i synnerhet inte i ett så litet land som Sverige. Det räcker inte med att bredda fältet till Grynet och töja tidsaxeln till bronsåldern, som i detta fall. För när man sedan ska berätta om feministisk teater lyckas man ändå bara skära tårtan i tre bitar: Suzanne Osten, Hilda Hellwig och Kristina Lugn. Jag klandrar inte någon, jag skulle antagligen ha gjort samma sak själv, men det motverkar inte kanonbildning.
Ändå är Teater i Sverige ett första steg, och steget är djärvt taget. Jag hoppas att boken ska läsas av många, även om jag inte tror att en historik över teatern låter sig göras (hur mycket det än ligger i tiden) om man blundar för att teatern är sammanvuxen med litteraturen, genom den skrivna dramatiken.
Hönan och ägget-fenomenet
Varje text i Teater i Sverige har sin egen pondus och samtidigt en lätthet. Försöket att smörja den akademiska texten med essäistisk vitterhet gör boken snabbläst och underhållande, om än inte litterär. Med ett rasande tempo studsar vi mellan tidsperioder och stilar som barock, realism, romantik; etniskt perspektiv, klass och genusperspektiv; mellan dans, barnteater, performance och revy. Det är hela tiden roligt, smart och lärorikt.
Tiina Rosenbergs avslutande text – om hur den politiska teatern i Sverige plötsligt bara dök upp igen – exemplifierar de fyra författarnas ovanliga spänstighet mycket bra. Hela läsningen levandegörs när Rosenberg slår hål på själva utgångspunkten för sin essä. Som en tankfull Columbo stannar hon plötsligt till och påpekar att ingenting bara ”blir” politiskt, att den politiska teatern inte alls upphörde i och med sjuttiotalet. När hon sedan fortsätter känns varje ord övertänkt: man vill höra mer om hennes känsla av att Noréns Personkrets 3:1 dök upp ungefär samtidigt som det sönderfallande folkhemmet blivit tydligt för de flesta, just när man börjat acceptera hemlösa som en del av stadsbilden.
Loading ...
