Bombad på Elverket

Den som såg Oskaras Korsunovas otäckt vackra och fullödiga uppsättning av Sarah Kanes Befriad (Cleansed) på Elverket för tre år sedan kan inte låta bli att jämföra. Åtminstone jag saknar den sceniska poesin nu.
   I Bombad har Kane kokat ihop allt jordens elände – våldtäkt, krig och kannibalism – till en helvetesbuljong som skopas rakt ut i publikens fejs. Men när regissören Stefan Larsson serverar den tycks respekten för Kanes debutpjäs ha varit onödigt stor. Han låter oftast sin fantastiska ensemble spela förbi de stråk av galghumor som finns i texten och som hade kunnat skapa frister i det maxade kaoset. Den realistiska ingången, ett möte mellan en nerkrökad journalist och hans f d tonårsälskarinna/sexslavinna på ett elegant hotellrum, får fortsatt svängrum i både scenbild och spel, trots att texten i mina ögon brakar iväg mot ett mayhem av absurdistiska och psykologiska metaforer.
   Och när scenen bokstavligen bombats sönder, när David Denciks Ian, som både våldtagit och våldtagits, med blodet rinnande från sina utstuckna ögon gnager på ett dött spädbarn av fyllehunger, då har överhettningsskyddet för länge sedan slagit ifrån hos undertecknad och den enda känsla jag hittar tillbaka till är insikten om att jag förmodligen måste vara otäckt avtrubbad. Verkligheten överträffar oftast dikten, men frågan är om det är vår samtid eller Larssons iscensättning som är problemet här. Gissningsvis en kombination av båda.