Borås stadsteater: Markurells i Wadköping

Naturligtvis stormtrivs Bolme på Borås Stadsteaters stora scen. Ryter och gormar, spottar och fräser, sprätter som en överviktig tupp fram och tillbaka över scengolvet. Men lyckas, trots de sedvanliga Markurellmaneren, konsekvent ge liv åt den intensiva kärlek denna sekelskiftes-Bert Karlsson känner för sin oduglige och arrogante son Johan (Ola Björkman). Utan sonen skulle herr Markurell inte vara något, det är uppenbart i Bolmes rolltolkning, därför tränger han envetet bort de molande misstankarna om att han trots allt inte är far till Johan.
   Styrkan i Hans Klingas uppsättning ligger dock inte främst i porträttet av herr Markurell, utan hos bifigurerna. Evabritt Strandberg gör ett innerligt – så klart, Strandberg är en av Sveriges mest innerliga skådespelerskor – porträtt av den komplexa fru Markurell. Jussi Larnö backar upp som den ryggradslöse perukmakaren och Lars G Svensson som den etiskt flexible rektorn. I en liten roll som överstinna briljerar Gullvi Joans.
   I övrigt då? Ja, det är väl som det brukar. När såg du senast en experimentell uppsättning av Markurells i Wadköping? Skulle texten ens tåla det? Således är Klingas uppsättning en orgie i studentsånger och kulörta lampor, nigande pigor och punschaftnar. Kort sagt, en nostalgisk dröm om Sverige som det inte ens var förr. Ett Sverige där en liten familjetragedi förvisso inträffar ibland, men där försommarkvällarna är ljusa och ljumma och där inget är så allvarligt att det inte kan skojas bort med en dråplig replik levererad av en lomhörd landshövding.