På ytan har de inte mycket att jobba med. Hon växlar mellan ett par svarta lågskor och ett par röda högklackade; han mellan knäppt och uppknäppt skjorta. Men under ytan sjuder känslorna – och hämningarna. Trots den knapphändiga rekvisitan är det mycket som står på spel. Den stora iscensättningen ligger så att säga redan i texten, Harold Pinters korta enaktare från 1962 som i Mårten Anderssons raka regi spelas på mindre än timmen.
Det är vardag, på morgonkvisten i det lantliga hemmet. Richard ska strax bege sig till jobbet. Medan han förväntas leverera balansräkningar i grå kontorsmiljö, planerar hemmafrun Sarah att tillbringa eftermiddagen med sin älskare. Hon meddelar maken detta, säger att han inte bör komma hem förrän vid sex, varpå han önskar henne en angenäm eftermiddag. Ärlighet till varje pris – eller?
Fort visar det sig att tablån är en del av parets rollspel. Älskaren är i själva verket maken, samme make som i sin tur har en liten fingerad historia med en hora, förstås helt för eget nöje. Sensibilitet, värdighet och espri söker han hellre i äktenskapet.
Varför gör de det här? Som vanligt hos Pinter – passande beskriven av Leif Zern som en förväntningarnas sabotör – finns inga givna svar. Ett tänkbart är förstås att de vill sätta färg på vardagen. Efter att ha varit gifta i tio år söker de sig kanske ut ur äktenskaplig stiltje, att bortom den lantliga idyllens teserviser, mjölksnipor och stockrosor försöka se varandra i nytt ljus.
Detta tycks i alla fall vara en väsentlig del av regissörens läsning, till exempel i det att han låter paret inta fotografens och modellens poser som vid en plåtning, blottade av sin egen desperation. Men är det i så fall ett sätt att bara fly verkligheten eller också ett sätt att försöka få till en varaktig förändring?
I takt med att insatserna och temperamenten höjs riskerar paret att förväxla sina roller, vilket hotar hela äktenskapet. Som så ofta hos Pinter slår vardagsglosorna över i uppdämda elakheter. Upprepat småprat om väder och vind blir till avgrundsdjupt förakt. Här är rollspelet inte så mycket en stämningshöjare som ett sätta att ventilera sitt missnöje, att spy galla, att kommunicera. Vilket sannerligen också sätter färg på vardagen – och föreställningen.
Per Burell gör Richard med pintersk manlighet, rå och stram, den elakaste av de två. Maria Selbing spelar Sarah med undertryckt åtrå men också med en betydande styrka och självständighet. Hennes cynismer, som bleknar jämte hans, uttalas med alltid en viss optimism, om än även den spelad.
Medan de båda skådespelarna levererar övertygande porträtt, dras deras äktenskapsbrytare med allvarliga defekter. Sämre och sämre spelar de sina roller. Successivt övergår så denna möjligheternas kärleksbalett i ett slutet och bittert kammarspel som anstår Pinter.
Loading ...
