Knirr knarr. Trädäcket gnisslar, havet gungar, vågorna skummar i fonden. Med subtila medel framkallas rörelse och målande platsbeskrivning på lilla intima Lejonkulan. Fram och tillbaka går blicken mellan platserna och minnesbilderna.
Den statiska scenen transformeras med hjälp av ljus, ljud och försynta videoprojektioner från att visa arbetsrummet i den brittiska naturforskaren Charles Darwins hem i Kent, med skrivbord och gungstol, till att bli örlogsfartyget Beagle där Darwin i fem år bedrev sin forskning och samlade exempel till det som senare skulle bli hans exploderande bomb till bok.
Som historielektion betraktad är Henning Mankells pjäs om Charles Darwin levande och tydlig. Vi får inblick i Darwins biografi, forskning och filosofiska ruelser kring det egna arbetets betydelse och konsekvenser. I tidens tankar kring kropp och själ, vetenskap och religion. I den viktiga brytpunkt som hans teorier i boken Om arternas uppkomst innebar, och vilken provokation de var mot kyrkans skapelseberättelse, till och med för Darwins egen hustru.
Men om vi inte är boktrötta historieelever utan teaterkonsumenter med sug efter utmanande snarare än didaktisk scenkonst är pjäsen och uppsättningen möjligen något för redovisande, ett traditionellt kammarspel som tyngs lätt av ett kronologiskt bit-för-bit-berättande – trots den rörliga pendlingen mellan återblickar.
Pjäsens ambition är att klart och enkelt skildra både det personliga ödet – hur ter sig livet för en forskare som en gång gjort en världsomvälvande upptäckt? – och de stora tankefigurernas kamp i tiden – diskussionerna om tro mot vetande är ju fortfarande i allra högsta grad aktuella (och Mankell ställer sig på vetandets sida, i alla fall om motståndarlaget heter religiös fundamentalism).
Rollen att bära detta axlas väl av Börje Ahlstedt, vars kropp kan tillhöra en åldrad såväl som ung man, och vars röst kan bära de inre tankarna likväl som de stora livsfrågorna. Ingen lätt sak, och nog ser Darwin lite ensam och rädd ut allt som oftast.
Övriga skådespelare blir mer utskurna figurer att spela ut tankarna mot, mer eller mindre stela. Även om Johan Holmberg gör sin absurda dygd av stelheten som den kusliga kaptenen Robert Fitzroy, Darwins idémotståndare.
Det är helt klart en diskussion mellan män det här, trots att My Holmsten gör sitt bästa att ladda den gudfruktiga frun med återhållen egen vilja och att Elin Klinga får några korta entréer som kortklippt och barnvägrande duvforskare.
Loading ...
