Börsras(eri) med kontraktsbrott

Mellika Melouani Melanis uppsättning av Elfriede Jelineks Babel på Göteborgs stadsteater förra året var en riktig knockout där två provokativa temperament i skön samklang resulterade i en mentalt omtumlande pratshowtragedi.
 
När Melouani Melani nu väljer att sätta upp Köpmannens kontrakt blir det också som en skränig pratshow, men mer av en gycklarnas marknad där allt och alla är till salu, ett formspråk som känns igen från Tribunalentiden och då särskilt hennes uppsättning av Ebberöds bank (2007). Men om känslan efter hennes tidigare uppsättningar har varit omtumlande förälskelse i någonting fräckt och nytt, så är den efter Dramatenpremiären mer olycklig kärlek.
  Men ämnet är brännande högaktuellt: I huvudrollen ses det arbetande kapitalet som här agerar i form av ett svulstigt subjekt, ett kapital som har tagit över våra liv. För visst är det så att det är bankerna som äger oss idag. Själva är vi livegna, äger inte ens vår bostad och än mindre makten över vår egen pension. Cash is King, vår nya tro i den kyrka där banktjänstemännen är präster och står för sista smörjelsen. Detta kritiserar Jelinek på sitt alldeles egna, intelligenta Jelinekska vis: skränigt, till synes osammanhängande och koleriskt i ett aldrig sinande ordflöde som liknar det man ibland kan se i form av plottrig, handskrivna A4-ark på stans anslagstavlor upptejpade av någon rättshaverist som vill slåss mot allt och samhället i stort. Skillnaden är att Jelinek har fått Nobelpriset i litteratur.
 
På denna gycklarnas marknad är till och med skådespelarna till salu. Som jobbprostituerade får de stå på scenen och lite obekvämt läsa upp sina meritförteckningar för publiken när de inte springer runt mellan bänkraderna och kränger diverse krimskrams eller lottar ut biljetter till andra föreställningar på exempelvis Stadsteatern. Däremellan åker en flyttbar scen in och ut under dånande undergångsljud och stroboskopljus, varje gång med nya tableaux vivants tills dess att skådespelarna bestämmer sig för att det är fel scen.
   Med andra ord, illusionsbrott och ironi flödar i den här uppsättningen där en återkommande scen är ett gäng asiater som i olika positioner – med portföljer, k-pistar och blommor – utgör sinnebild av den asiatiska börsens makt över västvärlden där Köpmannens kontrakt för länge sedan är brutet.
 
Vad mer? Jo, stenciler av kända socialister som Olof Palme, Åsa Linderborg, Göran Greider samt en och annan marxist strimlas sönder med en sax. Det knullas, spottas fradga, sjungs och skådespelarna – en stor eloge till deras högpresterande insats på scenen – iklär sig enorma Papier-maché-huvuden under de två och en halv timmarna utan paus. Kort sagt, man får mycket för biljettpengarna på Målarsalen just nu. Men frågan är vad som hamnat i korgen när man väl kommer fram till kassan.